Vad kan det ha varit nu, vad kan det ha blivit. Hur många är jag uppe i. Ja i alla fall åtminstone 400 hemmamatcher genom åren. Kanske 500. Och så ett otal på bortaplan.
Vissa försvinner likt höstvindarna. Vissa minns man fragment av, man kanske kommer ihåg ett avgörande, eller en förlust som gjort ont i veckor, minst. En del blir – vad ska vi säga – klassiker.
Sedan. Så är det några som visar sig vara och bli helt unika. Sådana som sitter för evigt. Som aldrig försvinner. Som inte går att nöta bort, om så individer från mars skulle komma hit och ta över.
När jag efter en närmare – vedervärdig – pandemipaus på 1,5 år fick ta mig tillbaka till stadion i torsdags kväll, i Europareturen mot serbiska Cukaricki så blev det en sådan. En match, en kväll, som hade allt, där precis varenda sak i skafferiet plockades fram, ja utöver en fullsatt arena då. Den var nämligen som sig bör covidgles, den var inte ens fjärdedelsfylld, den var smittskyddsreglerad (nåja), och den var … hisnande. Att vi 7.500 åskådare på denna arena skulle kunna låta det vi lät hade jag nästan inte kunnat tro. Och då har ändå fotbollen tagit en till himmelriket och tillbaka bra många gånger.
Det händer några gånger. Att det blir den här typen av matcher och kvällar.
Hur många av dem som är upplevda på plats? På stadion? Alla! I och för sig inte så konstigt, med tanke på att jag nästan alltid är på plats på hemmaarenan, men ändå? Alla.
Hur många av dem ur den något lägre kategorin ”klassiker” som skapats på plats? Alla.
Alla. Alla. Alla. Tutti.
För att det helt enkelt är så det är. Inte svårare än så. Det kan aldrig bli på något annat sätt. Det kan aldrig skapas den typen av känslor på någon annan plats än på stadion. På läktarna. I betongen. I livet.
Så … hur många av de travrelaterade ditona har ”upplevts” på arenan? Varenne på Jägersro 2002. Victory Tilly på samma bana i ett vanligt guldlopp när hela banan höll på att explodera. Big Spender 1987. Mack Lobell och Elitloppet 88 såklart. Copiad 94 eller Prince Tagg i augustiskymningen bland facklorna.
Det händer några gånger. Att det blir den här typen av lopp och kvällar. Man vet bara inte när. Det går aldrig att veta. Det går aldrig att säga när såna som aldrig kan tas ur en infinner sig.
Det enda man vet är: att på frågan hur många av de där unikumen som skapats på plats?
Så är svaret.
Alla.
(Och det är så att säga rätt mycket därför som våra uppgifter och reflektioner om travsporten vill ha publiken tillbaka och att ingen bryr sig att publiken inte kommer blir så mycket mer ledsamma).
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.