Vill travsporten ens ha sin publik åter?

Ja, frågan i rubriken ovan, den känns synnerligen relevant.

Och nej, jag menar inte det där som de allra flesta numera frejdigt tycker, uttryckt som om de kommit på något helt eget … att det nånsin går att få tillbaka människor i någon omfattning att tala om … till vardagstravet. Så vi släpper den frågan just här och nu.

Vi struntar också i vad som rätt och fel i smittskyddsfrågan. Den är såklart fortsatt brännande, men just den diskussionen tar vi en parentes runt just här.

Svensk travsport träffas ju med jämna mellanrum under ett år. Alltså organisationer, banor, ledningen i ST. Man möts i förtroenderåd och i fullmäktige.

Där är man inte alltid överens. Min bild av dessa ”sammandrabbningar” är dessutom att ST i allt större utsträckning är ganska dåliga på att lyssna. Att ta till sig hur landet ligger, som det så populärt kallas. Jo, kanske att man påstår sig lyssna, det kanske dras till med ett ”vi hör vad ni säger …”, men att det ganska enkelt lika fort sipprar ut genom det andra örat. Ett tillstånd som sakta men säkert gör att fler och fler tappar kraften, successivt blir det ju naturligt ofta så, och det i kombination med att alla känner alla och lätt – väldigt lätt – har saker att förlora på att så att säga ”bråka och störa”, har gjort att allt fler har resignerat. Det är lättare att hålla tyst. Då vet man åtminstone vad man har. Vilket innebär att de som trots allt har lite sprutt kvar i benen och huvudet, att komma med motargument och -förslag och synpunkter som åtminstone rispar en aning i lacken, blir till ännu mer av den där jobbiga sorten ”bråka och störa”. Och i allt större minoritet. Vilket i sin tur resulterar att även de till slut … stumnar.

Och så håller det på. Så nöts man ner. Ungefär så har jag som sagt fått en bild av hur det just nu står till i den svenska travsport-toppen, om man nu får kalla det så. Och jag anar att det är detta Robert Karlsson nu åtminstone till en del syftar på att han vill ändra på. I den inlyssnande resa han sägs vara ute på, inför hans start som sportchef senare i höst. Ja, käre tid, det är inte första gången en person haft stora förväntningar på sig på förhand, likt de Robert har nu. Just därför tror jag att det är lika bra att vi lägger korten på bordet direkt. Att vi, jag, härmed närmast kan utlova att alla dessa unisona förväntningar inte kommer att infrias. Det är liksom dömt på förhand. Som det är nu kan människor nästan bara bli besvikna. För skulle Karlsson lyckas leva upp till alla ord är han ju världens första riktiga supermänniska.

Men. Och det är ett stort men. När travsporten under detta år samlats för dessa förtroendeård och fullmäktige, har enligt källor till Trottosport plötsligt alla banor och organisationer i landet i stort sett varit helt överens kring EN sak. Kring en fråga. Från norr till söder, öst till väst, har man i princip haft en och samma syn.
Och det har varit: att när dagen då lättnader i pandemirestriktionerna kommer, då har man önskat åtgärdspaket. Diskussionerna inleddes till att börja med runt tre olika punkter, bland annat en stimulanspott för hästägare, men då dessa punkter en efter en ”försvann” var man till slut nere på den tredje delen, en sista som man ansåg sprängande; i ett att här borde man ändå kunna nå fram med ett budskap. Punkten: att ”komma igång med satsningar när publiken efter pandemin skulle kunna välkomnas tillbaka igen”.

Att en liten kakbit, i det stora hela en väldigt späd del, av det gigantiska plusresultat på runt en miljard kronor som ATG gjorde under 2020, skulle satsas på att hjälpa banorna att komma igång igen när publiken kunde välkomnas tillbaka, efter tiden med tomma läktare.

Vad skulle det till exempel kunna handla om? Kanske stöd för annonsering, åtgärder vid evenemangen, hjälp för att som bana ha råd med att visa att man fortfarande finns. Eller kanske kunde det handla om central hjälp kring de väldigt komplicerade ansökningarna för arrangemang i pandemilagtider. Enligt uppgift kan det i byråkratins knixiga stigar handla om dagar i arbetstid som går åt för att få allt i ordning inför en sådan evenemang-ansökan. Tid som personalen (varifrån en och annan permitterats dessutom) på banorna behöver för sina normala arbetsuppgifter, om ST möjligen kunde bistå med resurser för detta. Till exempel …
Och summor då? Vad pratar vi för summor? Jo, totalt runt 15 miljoner var ett totalbelopp som fanns uppe för diskussion, i det att varje bana skulle kunna ansöka om stöd på runt en halv miljon vardera. 15 miljoner. Av miljardöverskottet. 15 miljoner …

Till denna bastanta och unikt samstämmiga önskan från banorna sade dock Svensk Travsport (och ATG) på det senaste fullmäktige nej. Tvärnej. Det var inte att tänka på. Och egentligen var det var nog aldrig ens nära. Trots att de sade sig lyssna. Trots orden utåt som så ofta hörs. ”Vi är sporten”, som till exempel vd Maria Croon stolt utropade tidigare i år, och i samma veva utlovade ”satsningar”.

Men att satsningen är på publik. Eller på travbanorna.
Just det kan vi nog härmed avfärda.

Att svaret på frågan i rubriken lutar mot nej, tror jag vi ungefär lika säkert kan slå fast.

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me