Engstrand stod för något som är omöjligt i travet

Annons

Det är som Lennart Persson uttryckte det i veckans avsnitt av vår podcast.

Och som Svenska Dagbladets sportreporter Anders Lindblad skriver här.

Efter sportjournalisten Tommy Engstrands död.

Apropå att Engstrand efter att Ludmila Engquist efter en mycket frän debatt utsågs till vinnare av Bragdguldet 1997 valde att helt sonika att hoppa av juryn i protest mot just det beslutet. Han hänvisade och tryckte på att en idrottare som en gång varit avstängd för dopning inte skulle kunna belönas med Sveriges finaste idrottspris. Det hade dessutom skett en gång tidigare, 1986 då brottaren Tomas Johansson utsågs till bragdmedaljör.

Annons

Att han, Tommy, utöver sin yrkeskunskap och hängivenhet till det han höll på med dessutom bar på ett stort mått av integritet. Moral. Och rättspatos.

Och ja, det är precis just det som jag för någon vecka sedan i en krönika här på sajten efterfrågade … i travsporten.

Just precis, exakt det, är ju det jag saknar. I den. Just precis som det, som om man uttrycker och arbetar för, vill stå för och inte kan ge avkall på … bara förlorar på. Som ett exempel jag nämnde i den där krönikan jag skrev häromsistens; när Mika Haapakangas lyckades bli Årets Tränare på Umåker 2018, trots att han samma år blev dömd för dopningsbrott; 100.000 kronor i böter för att han utan föregående ordination av veterinär, med hjälp en ickebehörig person medicinerat häst med Metacam och Ethacilin.

Det är liksom så långt ifrån Engstrands ställningstagande man kan komma.

Alltid. Jämt. Hela tiden. Förlorar man på att stå för något liknande – i travsporten.

Står man för något i travsporten blir man utanför.
Står man för något i travsporten är man bara jobbig.

I detta tystnadskulturens största mecka är man chanslös – om man försöker lyfta på nåt slags matta, om ens den tunnaste och minsta.

Det är sorgligt ända in under alla skelett.

Fast hur som helst, och kanske framförallt därför: tack Tommy Engstrand för allt.
Alla stunder. All sorg. All glädje.

Tack.

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me