Travet behöver fan i mig höja sig – alla och en var

Annons

Det sägs att vi har en fantastisk travsport.

Det sägs att det är den mest välskötta. Det sägs att det är en sport som verkligen håller högsta världsklass.
Senast i veckan var det Joakim Lövgren, tränaren på Jägersro, som sade just det. I samband med att han kommenterade det beslut från Länsstyrelsen, där han alltså efter en drivningsförseelse i april i år förbjudits att under ett års tid använda körspö i lopp. Ett beslut han under torsdagen för första gången kommenterade i olika medier; och meddelade att han kommer att överklaga.

Och jag förstår honom. Det är ett beslut bortom all sans och vett. Drivningarna har på kort tid blivit travets symbolfråga över allt annat. Som något som ska skyla över. Det som ska sminka bort alla andra skavanker som finns. Som är ytan. Som är fönstret mot världen utanför, den som är lite större än just travets grusgångar. Har man bara ett litet mått av insyn är det svårt att tolka det på annat sätt.

Den är såklart viktig, få tycker nog något annat. Men att det mesta fokuset verkar läggas på det. Nu till den milda grad att utländska gäster i princip vägrar att komma hit. Nu till en grad där en aktiv – Lövgren – för en synnerligen mild förseelse, åker på ett sådant häpnadsväckande utslag.

Annons

När det finns så mycket annat. Som travsporten, på så många plan, borde se sig i spegeln kring. Och fan i mig börja ta ansvar för. Inte vända kinden till, inte sopa under mattan … utan istället stå upp för.

Det kan handla om ansvariga chefer på den enskilda travbanan. Om uppgifter börjar sippra, att man då faktiskt kollar upp, reder ut, åtgärdar, anmäler. Istället för att tänka: att så där har det alltid fungerat i den här branschen. Och att ”det här tystar vi ner”, ”det här lägger sig”, ”det här blir för jobbigt att ta tag i, att ta ansvar för”.

Det handlar om ST, det handlar om sällskap, styrelser, aktiva, journalister … det handlar om alla.
Verkligen alla.


  • När en professionell och populär travtränare för något år sedan av en vid travbana ansvarig för travskolan på banan anmäldes för sexuellt ofredande vid två tillfällen, vad gjordes innan det gick så långt? Man kan ju tänka sig att ansvariga personer på den aktuella banan hade hört talas om uppgifterna – gjorde de något? Brydde de sig? Kunde de gripit in? Tagit ställning? Hur mycket ansträngde sig egentligen sedan ST:s representanter för att reda ut allting? För att få travtränaren fälld? För att försvara offret.

  • När en travtränare, Mika Haapakangas, under 2018 blev dömd för dopningsbrott på 100.000 kronor i böter, för att han utan föregående ordination av veterinär, med hjälp en ickebehörig person medicinerat häst med Metacam och Ethacilin, ja då blev han likväl under samma år på Umåkers travgala vald till årets tränare på banan. Hur gick resonemanget då? Hur tänkte banan? De som utsåg honom, trots detta?

  • När en B-tränare alldeles nyligen dömdes till 10.000 kronor i böter – minimistraffet – för ett fall av anaboladoping, hur lyckades då förbundets jurist i sin framställan undgå att lägga fram att den aktuelle tränaren i civila sammanhang vid upprepade tillfällen för grova dopningsbrott dömts till fängelsestraff, vid ett av dem i 2,5 år? Och att tränaren i princip förfogat över en dopningsfabrik. Utöver det kunde ST:s förbundsjurist efteråt heller inte svara på ifall man tänkt sig att överklaga STAD-domen till Överdomstolen. Hur är DET möjligt? Om man vill travsporten väl?

  • När samma B-tränare står bakom en nätbutik som säljer för travsporten olagliga preparat, varför får det ske och bara fortsätta att pågå?

  • När Trottosport under 2016 rapporterade om en kusk som sexuellt hade trakasserat ett stort antal personer, detta ungefär ett år innan #metoo briserade, blev konsekvensen noll och ingen – utöver uteslutning i det aktuella travsällskapet – för den aktuelle licensinnehavaren. Hur kunde det bli så?

  • Generellt – när uppgifter om sexuella trakasserier och utnyttjande av personal i stallarna förekommer, sipprar ut, vad gör som sagt den enskilda banan då? Förbundet? Vad gör de betalda journalisterna?

  • När det framkommer att en tränare fått ett miljonlån beviljat av sin travbana, och banans ordförande får en fråga om saken … varför då inte säga som det är? På en gång. Varför till och med ljuga om en sådan i grunden inte särdeles anmärkningsvärd sak?


Ovan nämnda punkter var bara några exempel på faktiska händelser, konkreta fall och uppgifter från trovärdiga källor. Det mesta i närtid. Och listan skulle kunna göras så mycket längre.

Så …

Varför detta ständiga skönmålande och avhållande från sanningen?
Varför denna rädsla för att säga som det är?
Varför denna ständiga åtrå till att mörka?

Ja, varför anses detta vara en kultur värd att bevara?

Den frågan, den sista, är såklart både lätt och svårt att förstå. På en och samma gång. Mönster är svåra att bryta, en inarbetad kultur än värre.

Men nu är det bara som så. Att det är hög tid. Dags för precis alla att kika in i den där spegeln.

Det är dags att höja sig. En gång för alla. Att var och en funderar över vad just jag kan göra för att ta ansvar och för att slå ihjäl dessa kulturer. Bortom den där drivningsförseelseytan.

För det här kära travsport. Det är på tok för låg nivå.

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me