PdA-skandalen det är tyst om i populismens spår

Det liksom bara är så. Vi människor tröttnar alltid på saker. Till sist. Utom möjligen på På Spåret och snapsen på högtiderna.

Drömlunchrestaurangen med toppenpriser som vi lovar att äta på under resten av våra liv, efter max ett halvårs släpande dit kommer vi alla att utbrista: ”jag tycker de har tappat i kvalitet, har de inte, de måste ha bytt kock … så måste bara vara. Nu får det vara slut på det här, i morgon blir det Max istället”. Det här gäller det mesta, vi tröttnar. ”De två första skivorna med X var ju mycket bättre, låter inte allting exakt likadant numera?”.
Oavsett om standarden i realiteten fortsätter vara densamma. Vi ledsnar. Oftast. Till slut gör vi det.

Det är grejen för dagen som gäller. I de flesta sammanhang. Att hitta någon som grävt vidare kring omständigheterna kring nervsnittning går – förutom på denna sajt … – till exempel inte. Det där är passé, verkar alla tycka. Ingen orkar fortsätta arbeta för att bringa klarhet. Då finns det ändå en oas att ta sig an. Det där var där och då, nu går vi vidare.
Ja, inte ens verkar någon längre orka bry sig det minsta om att den dopningsavstängde i kanske det mest vedervärdiga massdopningsbrott som uppdagats, har fortsatt att tävla som om ingenting hänt.

Det där var där och då. Nu tittar vi åt sidan. Släpp det där nu, verkar vara den gängse uppfattningen. Det går inte att tolka på något annat sätt.

Fabrice Souloy, den franske stortränaren, dömdes efter en del om och men efter Elitloppet 2016 och runt andra storlopp i Norden det året, till tio års avstängning. Bortom allt tvivel, måste sägas. Något som ska gälla i alla av den Europeiska Travunionens länder (UET) länder.
Fabrice Souloy ska kort och gott inte finnas i sporten.

Alla vet att så inte är fallet. Alla vet att Souloy under sin släkting Phillipe Billard fortsatt och driver verksamheten precis som vanligt. Med frejdiga – bland annat svenska – hästägare som dunkar honom i ryggen. Ja, de går till och med under namnet Team Souloy-Billard. Vilket snitsigt ”le popstallue” …!

I söndags kunde alltså denne man till och med ta hand om tredjeplatsen i det som brukar kallas för världens största travlopp. Det största som sporten överhuvudtaget har. Det enligt de flesta finaste, mäktigaste man kan vinna. Där fanns denne man med … utan att någon så lite som lyft på ett enda finger. Det bara får ske. Ingen verkar orka bry sig. Karln står till och med framför tevekameror på Vincennes och intervjuas gång efter annan. Själv vill man bara hämta den största spyhinken man har.

Det är som om Therese Johaug eller Johan Muhlegg (för att två av de mest kända exemplen) under sina avstängningar likväl skulle få deltaga i OS – och slåss om och plocka hem medaljer.
Det skulle ju såklart inte kunna hända.

Men i sporten trav gör det det. ”Pajassporten”, som jag uttryckte det i vårt poddavsnitt i veckan. För så känns det faktiskt, ett löjets skimmer är vad det hela utstrålar. Till månen och tillbaka. Jag avgudar Face Time Bourbon jag också, men det måste faktiskt också kunna reageras. Reflekteras bortom honom och Björn Goops tredje PdA-triumf.

Fast då, till sist! Slår UET- och ST-ordföranden Marjaana Alaviuhkola till! ”Nu”, tänker jag, när jag ser att hon skrivit en insändare i Travronden denna torsdag. Nu händer det, nu ska det baske mig sättas ned en fot.
Innan jag förstår att allting är som vanligt. Marjaana Alaviuhkola har sträckt upp fingret i luften och känt vartåt vinden JUST FÖR ÖGONBLICKET blåser. För det var ju en tv-programledare som förfärade sig på bästa PdA-sändningstid i söndags, kring en specifiks kusks drivning, och nu är det enligt Alaviuhkola det som är det stora hotet i sporten. Och just tevesändningskuskens drivning tar hon för säkerhets skull också upp – vilken tillfällighet! – och ja, mer populism än så går inte att uppbåda. Ett skolboksexempel, som det brukar heta.

Allt medan hon ju som UET:s ordförande som alla andra står och tittar på när en dopingavstängd tränare ”tar brons” i det som vi skulle kunna kalla för travets OS.
Det finns väl för övrigt ett helt världshav av saker att ta tag i och bringa klarhet i, framför söndagens drivningar. För att nämna något:

* En allmän harmonisering av reglerna i åtminstone Europas travnationer. Det som alla säger är ”omöjligt”, apropå att få en sport att kännas seriös …
* Skynda på ett barfotaförbud för treåringar. För att få längre livskraft på de allt färre hästar som finns. Kanske även ett visst vagnförbud? Ja, vad väntas det på, tycks många tycka? (För inte kan det väl höra ihop med veterinärkliniker?)
* Vad är egentligen nervsnittning – och har omständigheterna kring detta och omfattningen i till exempel Sverige verkligen tillräckligt utretts?
* Att som sagt grovt dopningsdömda tillåts tävla vidare. I till och med det största sporten – det så stolt sägs värnas – om har.

Då väljer Marjaana Alaviuhkola som sagt att känna hur tv-vinden blåser.

Och idag byts det lunchrestaurang.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com