(för öppna brev är ju poppis just nu)
Jag tänker i dessa dagar på några textrader från Staffan Hellstrands 1990-talsklassiker – för så får den väl ändå kallas – ”Fanfar”, som lyder:
Det här är en sång, en blomma.
Det här är en hälsning till dom fromma.
Dom som kan bygga och bygga och bygga
och resa sig med solen och känna sig trygga.
Som inte schackrar och dealar i en blåfrusen ström.
Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn.
En låt från plattan ”Pascha Jims dagbok” från 1996 som får sägas vara tillägnad den lilla människan. Den lilla, ärliga, vettiga jävla människan. Dom som ”sätter barn till världen, och får dom att fungera”, som vidare är en rad från denna sång som får mig att drabbas av knotter längs överkroppen varje gång jag lyssnar på eller tänker på den.
Jag ska vara rak och hård nu, för just det är nånting kring den här sporten som banne börjar att krävas: i det att de där raderna om den blåfrusna strömmen mer och mer för varje dag är på väg mot exakt det vad travsporten i-n-t-e är.
Som snarare är ett gytter av lögner. Full av folk som … schackrar och dealar. Som enbart ser till sitt eget bästa. I en verklighet ”där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn”.
I en bransch där det i alla delar av den, aktiva, ägare, folk på höga positioner, personer som jobbar inom media, ja där den övervägande majoriteten går igenom ett helt liv i den – utan att någonsin ta minsta ställning. I största allmänhet. Och kring dopningen: till den yttersta kanten i synnerhet.
I veckan, ett nytt exempel förresten: ja få har väl missat Mats Gabrielssons öppna brev till Svensk Travsport; han säger en hel del kloka saker där, men det blev återigen – i totalt drygt 6.000 tecken – ett upprop där snart sett allting i sporten nämndes, förutom det största problemet av dem alla. Som alltid. Jodå, politikermegaproffset Anders Källström (ordförande, ST) inkom med ett ickesvarens ickesvar, en fullständig uppvisning av nonchalans och att stapla självklara redan uttryckta klyschor och standarduttryck på varandra. Givetvis även han utan att beröra dopningen.
Kulturen som sagt. Bara den allra senaste tiden liksom, har jag:
(1) fått in vittnesuppgifter kring såväl bloddopning som behandling med ormgift här i Sverige (inget av det går att upptäcka i dopningsprover). Ingen verkar dock vilja träda fram.
(2) Vi har sett den notoriske fuskaren – den avstängde – Bo Westergaard sola sig i glansen som ”vinnare” efter ett av världens största lopp.
(3) Vi har ett fall av en medicin som inte ska användas till häst (där Björn Goop just nu står som tränare).
(4) Jan-Olov Persson har stått i teve och velat hävda rätten att själv få behandla sina hästar på helgen när man inte har veterinär på plats, med sparade mediciner/medel som varit avsedda för andra hästar.
(5) Carl-Johan Jepson har vunnit Sprintermästaren ihop med en Riordan-häst (så ledsamt att du blev av med styrningen denna lördag, Calle!)
(6) Och nu alltså under samma dag som domen fallit, har Halmstadtränaren Jerry Riordan lösningar på gång som gör att han kan fortsätta som vanligt.
Och det här är enbart saker i absolut närtid, som sagt. Som ingen reagerar på. Där allt bara pågår och fortsätter som om ingenting hänt. Ja, hur kan liksom hela världens travsport stå och stillatigande titta på när Westergaard gör high-five i vinnarcirkeln på Meadowlands? Noll reaktion.
Jo. På grund av att det är … kultur. Som har frodats i generationer. Som gör att vi till och med har människor på de tyngsta posterna som äger hästar hos notoriska fuskare, så som Frankrikes travförbundsordförande Jean-Pierre Barjon vilken har flera stycken hos Holger Ehlert. Om dessa unkna sedvanor hamrar sig in så långt som till dem som ska sätta agendan, hur ska det då nånsin kunna vara möjligt att bryta dem?
En kultur där alla håller tyst och ingen vågar slå hål på det mönstret; och vem kan innerst inne klandra dem, ifall det nu är så att de vill behålla en plats i sporten. De få exempel som finns kring personer som trätt fram … har inneburit en plats långt bort från travet. Så funkar den – kulturen som satts och är benhårt inhamrad.
_______________
Jag har sagt det tusen gånger förr, men gör det igen. VI MÅSTE BÖRJA PRATA OM DOPNINGEN. DET ÄR ENDA CHANSEN ATT åtminstone försöka FÅ EN REN SPORT (förlåt för de hemska versalerna, var tvungen). Där ”vi” bland annat inkluderar:
Travtränarna (inklusive sitt förbund).
Ägarna (inklusive sitt förbund, Linda Rosenquist, grattis till nya jobbet, hör du mig!).
Svensk Travsport (Anders Källström, vad anser du om att Bo Westergaard stod i vinnarcirkeln efter Hambletonian)?.
NÄT. Ni har åsikter om allt – men aldrig kring detta?
Travbanechefer/sportchefer och andra höga positioner – varför aldrig en rad eller oroande utspel?
Media – varför måste jag stå här ensam?
Vi. Måste. Börja. Tala. Om. Det.
_______________
Jo, för Halmstad-tränaren Jerry Riordan fick alltså efter en si så där 100 sorger och 250 bedrövelser till sist sitt dopningsärende avgjort under fredagen. Detta då Överdomstolen fastställde STAD:s dom till sex månaders avstängning och 100.000 kronor i böter, i ett fall gällande flera punkter, men där den allvarligaste gällande det uppenbart systematiska användandet av ’råttgiftet’ Carbesia märkligt nog knappt nämns. Och allt som allt så måste ST:s yrkande i det här fallet (HÄR) anses ha varit närmast minimalt tilltaget. Snarare anmärkningsvärt lågt – vilket nu innebar att sex månader var det maximala som Riordan kunde dömas till. Dessutom, så fanns där heller inget yrkande om beträdandeförbud på varken travbanor eller någon annanstans där hans verksamhet bedrivs.
För nu ska ni alla och envar få se vad domen innebär: nämligen att den USA-födde Riordan som det just nu ser ut kan fortsätta sin verksamhet i rätt vanlig lunk (för ingen kommer väl att ha några invändningar mot detta, varför skulle travsporten plötsligt ha det?). Eller som han själv uttryckte det i Aftonbladet (!):
– Om de vill stänga av mig eller om de vill att jag ska betala böter, okej då. Men det här med medicinerna, som att det vore någon Pablo Escobar-grej. I min värld var det ingen dopning, det är för mig det mest irriterande.
– Jag har många bra ägare och många duktiga personer som jobbar här. Jag kan inte träna på papperet, men jag får vara med hästarna så jag blir en skötare i stallet. Någon annan får träna mina hästar. Jag har redan fått förfrågningar av några som erbjudit sig att hjälpa till. Men inget är bestämt. Ägarna förstår min situation och de stöttar mig.
När sker tränarbyte?
– Jag kommer att ta tag i det redan nu i helgen och ordna med det så fort som möjligt.
Allt som allt sammanfattat: det här löser sig. Det finns ägare som struntar i vilket, han har kolleger som inte bryr sig om sånt här (Ingrid Bengtsson verkar ta på sig det ärofyllda uppdraget!) och gladeligen ställer upp, och anställda som sitter fast i strukturerna.
Sa vi något om en ingrodd kultur?
För det är så som det är nu. Jag har sedan länge tassat färdigt kring de här människorna som på bästa sändningstid snor min/vår travsport ifrån oss. All glädje. All stolthet. All passion. I en kultur som gör att man inte vet ifall ett enda resultat är ickemanipulerat.
Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.