”Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster”
Så låter de inledande raderna från Bodil Malmstens dikt ’Ett bloss för moster Lillie’. Eftersom moster Lillie … har dött.
En enastående prakt som Malmsten kom ut med 1987.
Och de där totalt elva orden är lika delar sanna som geniala.
”Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster”
I det kring den ofattbart korta tiden vi alla och envar … råkar vara här.
Den fantastiska, underbara, ljuvliga Bodil. Tänk bara det faktum hon sent om sider i livet gjorde; ordnade körkort, och efter det tog sin småskruttiga lilla bil, lämnade allt, och bara körde, och körde, körde så långt det gick, tills det landet som till sist nåddes tog slut, längst ut längs Frankrikes västra sida, där Atlanten tornade upp sig, och där bestämde sig för: här bosätter jag mig. I det lilla samhället Finistère, vid som sagt den franska Atlantkusten.
Det är något så både romantiskt och livsbejakande i det att det mesta bleknar. För egen del lämnade jag i tidig ålder småstaden och flyttade till den stora. Många år senare försökte jag/vi byta liv från storstaden till permanent tillvaro ute på landsbygden i Skåne, utan att lyckas, till att sedan, numera, alltmer vilja vara där. Men att ta sig till platsen där landet, det främmande, tar slut, och där slå sig ner; ja jag blir alldeles hänförd när jag tänker på det. På just det. Och på Bodil. Hennes genom hela sitt offentliga liv brutala ärlighet. Och på Atlantkusten. Och på att Amerika västerut därifrån är det närmaste som finns.
Under sommaren som förlöpt har jag varit på ett flertal musikkonserter; och på en av dem råkade jag bevittna ett äkta par, som liksom tornade upp sig som vore de symboliskt upplysta av en kamera, där de satt på sina stolar båda två, med hörselkåpor på sina huvuden. Och jag tänkte, det där är den totala existensiella motsatsen till att köra sin bil till dess att landet tar slut – och sedan ta beslutet att bosätta sig där.
Det är Finistère, fast tvärtom.
”Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster”
Och jag höll på att säga, att det enda jag vet i denna vår korta stund vi alla på denna jord har till vårt förfogande, är att alltför många beter sig som om just dom var de viktigaste, inte minst i den inte sällan inskränkta travsporten. Som om det var just dom som stod i centrum. Som om det var dom allting handlade om, att de inte tänkte på något som är varken före eller efter, på de som efter oss komma ska, på klimatet, på om det ska kunna gå att fortsätta leva på den här platsen, den här planeten, även efter det att vi inte finns, på om vissa människor inte ska få älska den de vill, på om just vi har rätt att uttrycka vad som är exakt rätt och fel, att just den här landytan minsann är vår, och ingen annans. Att exakt våra värderingar är de rätta, i kikarsikten snävare än ett fjärdespår i volt.
”Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster”
Ord som alla och envar i väsentligt högre grad borde reflektera över.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.