Jag sitter med ett glas vin vid sidan om mig och har en bok i handen och solen i ansiktet i ett tjugotre-gradigt Skåne i perfekt ljummen vind, när jag nås av beskedet.
Stunden, ögonblicket, när jag får reda på att Anders Holmgren har lämnat oss, blott 51 år gammal. Den stora travsportentusiasten, stockholmaren, djurgårdaren, Solvallas före detta ordförande, på ett ungefär i samma ålder som jag själv, nja Anders är – fan också, var – till och med några år yngre än jag.
Och kontrasten kan liksom knappt bli större. Jag, vid liv, njutandes i augustikvällen; just innan budet kom i en förnimmelse av viss ångest över att sommaren är på upphällning, och sedan när det nått mig, ovillkorligen drabbad av den där klassiska känslan: varför är det jag som har rätten att sitta här, varför är det jag som klarar mig? Medan för inte så länge sedan min syster försvann ifrån efter sin hjärntumör; och det har varit andra vänner det senaste året som hastigt lämnat, och så nu Anders Holmgren. Som alla drar kortare strån. Vecklar upp nitlotterna.
Anders är en av kanske inte alltför många som lyssnat på samtliga (500)avsnitt av vår podcast i Trottosport, och det är inte utan att jag blir fuktig i ögonen när jag tänker på det. Då och då hörde han av sig om innehållet, höll ofta med oss, nån gång inte, vid något tillfälle var vi verkligen inte överens, men alltid att det fanns en respektfull ton. Ibland ringde jag honom, till exempel när jag ville faktakolla några saker kring arbetet med Stefan Hultmans bok. Vi hördes då och då, helt enkelt, alltid i vän och god ton. Anders är också en av inte alltför många i branschen som, våra smärre politiska meningsskiljaktigheter till trots, kunde analysera och inse vilken mängd hat jag för mina ställningstaganden genom åren fått. Ett faktum, en förståelse, jag evigt kommer att vara tacksam över, ett faktum som säger mycket om vem Anders Holmgren var.
Efter att han blev sjuk föll det sig bara som så att det blev tätare kontakt mellan oss. Och lite av en slump råkade sedan jag bli en av de allra första som fick beskedet om att han hade insett att det inte fanns något mer att göra. Senast i lördags skrev vi till varandra; han att han som alltid uppskattade att jag frågade; att han som den pragmatiker han var hade accepterat läget – och att en skön känsla åtminstone var att han inte hade en bucket-list över ogjorda saker. Nu var det bara att så mycket som möjligt umgås med barnen, sina två älskade pojkar, och övriga närstående.
Det är bara sex dagar sedan. Det känns ofattbart. Det är skoningslöst. I detta livets eviga lotteri.
När Djurgården nästa gång, och så länge jag lever vid varenda tillfälle, betvingar Hammarby, så lovar jag gladeligen att dedikera segern – till Anders.
Och så tittar jag ut över fälten här, och inser igen … hur orättvist livet kan te sig.
Vila i varmaste frid.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.