Sällan har väl ett ärende, en händelse, engagerat mer i den svenska travsporten, än det som berört den 71-åriga Kalmaramatören Elisabeth Almheden och hennes häst Maroon Day den senaste tiden. Jag tar för givet att alla som läser det här kan grundförutsättningarna.
Och än mer sällsynt, näppeligen aldrig, har väl en hel rörelse varit … hur ska vi uttrycka det … så här enig? Ja för en mer likriktad rapportering och opinion, i fullkomligt total avsaknad av minsta källkritisk hållning, har knappast tidigare skådats. Visserligen blir världen i allmänhet alltmer lagd åt det hållet, i allt mindre av ifrågasättande av uppgifter och ”skit i om det är sant eller inte, det är för jävligt ändå”.
För det vi bevittnat den senaste dryga veckan är ett trav-Sverige vars samlade hjärnor fullständigt har säckat ihop. Nästlats in i ett slags låst sommarkoma. Ett tillstånd helt utan förmåga att tänka. Än mindre på minsta vis värdera, väga saker; det är liksom EN vågskål som dignar, å ena sidan, den andra är så lätt, så tom att den svävat all världens väg.
Det är självfallet både givet och lätt som ett sommarregn att förstå hela mekanismen. I den enskilde äldre amatören. Med sina framgångsrika hästar, där det ”omöjliga” längs vägen har skett, med Elitloppet, i en folklighet, det har varit tv-dokumentär och snudd på blivit folkrörelse, allt i en härlighet som vi alla väl till mans önskar oss i den här sporten. Rena drömmen, ett närmast overkligt scenario, det kan liksom knappast bli bättre eller tjusigare i PR- och bygga-popularitet-hänseende, precis när travet så väl dessutom behöver det. Ställ då allt detta i kontrast till Svensk Travsport (ST), som ju mer eller mindre konstant kritiseras för vad de än tar sig till, och hela caset blir därmed klarare än vattnet i en vårbäck. Alla vill att exakt hela sanningen ska ligga åt ena hållet, självklart även jag.
Och gudarna ska veta att ST har svarat fler blunders genom åren än det knappt går att räkna; Almheden-fallet är på vissa sätt ännu en. Det finns mycket som förbundet här kunde gjort bättre och smidigare, inte minst i att ha ett bredare konsekvenstänk. Och faktiskt till slut möjligen också kring den panikåtgärd att populistiskt upphäva startförbudet för Maroon Day = ställa saker till rätta inför folket. Det råder heller ingen tvekan om att man faktiskt rent allmänt är i skriande behov att få in mycket mer kompetens kring, hör och häpna, företeelsen travsport. På vissa positioner (inte minst på juristsidan) verkar kunskapsluckorna smått frapperande.
Samtidigt som, dels: fallet i sig inte är lika unikt som i princip alla vill få det till, det finns gott om liknande ”uthängnings”-ärenden (bland flera exempel detta). Dels att det existerar omständigheter runt Almheden och Maroon Day som ingen i branschen haft minsta lilla vilja eller intresse av att kolla upp, omständigheter som källor till mig beskrivit. Allt i ett fall där allting från Almheden-sidan har tagits som sanningar och absoluta sanningar, medan allt från ST har setts som en ondskefull böld, i en organisation där de flesta nu tycker att ”alla usla gränser passerats”.
Allt ljud och ljus har som sagt gått i samma riktning, från exakt alla. Ja, till och med Travtränarnas Riksförbund (TR) har lyckats ta ton kring det hela – och det rejält dessutom – något de annars ytterst sällan gör. Har någon till exempel nån gång sett några som helst utspel kring det som är travsportens absolut största problem och hot, dopningen? Det har ju liksom funnits några chanser den senaste tiden … borde det inte vara av allra största intresse för den grupp de representerar (och om inte – varför?)?
Ja, exakt all media (om jag nu inte missat något, EDIT: jag hade missat Rickard Hanssons tankar i Travrondens podcast), exakt all opinion, har just i detta fall klivit in i ett enda spår. I en total obefintlighet av annan reflektion, andra tankar, i att se andra möjligheter.
Om vi vill se det från den bussiga sidan: det har varit intressant att beskåda.
Och Maroon Day: är det någon enda som egentligen undrar han mår – och har mått?
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.