Det var ungefär som det brukar, uppe i Bollnäs den här tisdagslunchen. Jorma Kontio var där (fast det kunde varit vilken annan bana som helst), han vann lopp, så särskilt mycket begripligt blev inte sagt under segerintervjun med Patrick Wickman … det var bara det att – det var den tolvtusende gången han var först i mål i … i just ett travlopp. Den med den treårige valacken Odin Web var den tolvtusende jävla segern, för den numera 72-årige Jorma Kontio.
Tänk att vinna 12.000 segrar. Och aldrig sväva iväg. Tänk att vinna 12.000 lopp och köra en hiskeligt massa fler – och ständigt vara ödmjuk, alltid ha tid, aldrig brusa upp (vänligen meddela mig om ni sett Jorma göra det), alltid stå redo för nästa uppdrag, nästa lopp, nästa tävlingsdag. Dag efter dag. Vecka efter vecka. År ut, år in. Oaktat årstid, väder, förutsättningar, oavsett exakt allt. Kouvola, Rom, Solvalla, Bollnäs, Mantorp, lunch, kväll, stora lopp, P21, kallblod, varmblod, allt. Rubbet.
Jorma Kontio är på så många sätt ett unikum. Den enda repa i lacken jag kan komma på om honom är att han vid tillfällen hade kunnat avstå nån styrning åt nån suspekt tränare under åren. Men det är också det enda. Jag kan inte komma på något annat. Han har alltid haft sin stil – till exempel att kan man vinna med 30 meter istället för 20 så gör man det – alltid haft sitt sätt, sin vänlighet, sin snällhet. Ja, gudarna ska veta att årens lopp i travsporten fått en att bli besviken på människor.
Men inte på denne man. Finns det överhuvudtaget någon som har ett ont ord att säga om Jorma Kontio? Jag tror inte det. Och ska det i denna värld vi lever i då ens vara möjligt att kunna vinna 12.000 travlopp?
Jag vet knappt. Hur det går till.
Bara att man bara måste vara ett unikum.
Man måste vara Jorma Kontio.
En sådan som det bara finns en enda sort av.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.