Att den italienske supertränaren Alessandro Gocciadoro har – och har haft – ögonen på sig. Att rykten omger honom. Att misstankarna i riktningen ”är det inte lite för bra resultat och prestationer vi ser” riktats mot norditalienaren.
Ja, de faktumen kan knappast ha undgått speciellt många. Möjligen någon krönikör på TR Media då, och just det kan vi väl återkomma till.
Alessandro Gocciadoro presenterar som sagt kontinuerligt enastående resultat. I hela Europa. I hemlandet Italien ligger han på runt 32 i segerprocent, här i Sverige under fjolåret på knappt 30, i år ”bara” 21 procent. Hans hästar är med i de flesta sammanhang, oaktat om det handlar om äldre elit, de största unghästloppen eller så att säga ”mittiemellan-sammanhang”.
Den där sorten av icke bekräftade uppgifter, rykten, hörsägen, skvaller om man så vill, kan ju te sig obehagliga. Ifall det är så att de uppstår från ingenstans, oavsett omständigheter. I ett slags ”så fort det går bra för någon så ska det minsann misstänkliggöras”-tillstånd.
Tyvärr är det ju dock på det viset att det faktiskt existerar grumliga vatten kring Gocciadoro. Till att börja med är det ju på något sätt svårt att borsta av sig det där tillslaget kring en transport mellan Italien och Sverige 2019, där följande framkom:
”I samband med att Alessandro Gocciadoros två hästar anlände till Åby den 10 maj 2019 gjordes vissa iakttagelser som gjorde att Steen Morten Johansen (ST:s tidigare säkerhetschef, reds. anm.) begav sig dit dagen efter. Vid samtal med en anställd hos Alessandro Gocciadoro framkom att det på transporten från Italien fanns bland annat 36 sprutor med kanyler, 25 stycken 60 ml-sprutor och fyra burkar Bijoduro som vid analys visat sig innehålla (det förbjudna ämnet) kvicksilver.”
Lägger vi därtill faktumet att Gocciadoro precis alldeles nyligen trillade dit med treårige Gentian Kronos vid en start – och seger – i Bologna den 24 april. Gällande kortisonpreparatet triamcinolonacetonid; ett medel som såväl en kenyansk OS-löperska som fuskande cyklister (exempelvis Lance Armstrong) nyttjat (och fastnat med och diskvalificerats för).
Ja, då är vi väl ändå förbi ”misstankar helt utan belägg” och … skvaller (och det finns en hel del annat som inte gått att bekräfta, ännu). Och inte blir dessa heller mildare i sin omfattning när vi fortsätter se den typ av prestationer som de i Eskilstuna i lördags. Av de båda STL-finalvinnarna Easy di Girifalco (fortsatt i tredjespår utan rygg efter ett avverkat varv på bilden ovan) och Eldorado Jet, vilka bägge två serverades en typ av löpningsupplägg som borde inneburit ridå och att ta kväll i god tid innan mål. Istället var det ork som aldrig ville ta slut. Istället segrade de båda två, bägge som sagt i finaler i respektive klass.
Härifrån kan man som journalist såklart hitta olika vägar. Olika vinklar. Analysera i vilken riktning man ska ta sig.
Som exempelvis TR Medias/Travrondens Niclas Andersson i en krönika från denna tävlingsdag, utbrista, ja vad då? Skepsis eller nåt slags problematisering/reflektion runt Gocciadoro och det nyliga dopningsfaktum som alla (?) har i färskt minne? Att nämnda hästars otroliga prestationer (som självklart kan vara helt i sin ordning) räddade dåliga kuskinsatser eller åtminstone konstatera att körsvensprestationerna bidde rätt tokiga?
Nej, istället blommar det upp något som liknar orkestern på Titanic, den som ihärdigt fortsatte spela trots att många fattat misstanke om att det där och då var något som inte stämde. Niclas Andersson spekulerar alltså kring att det är kuskarna, i detta fall Magnus A Djuse, som sett till att skapa en ny och helt unik förtrollande standard. För nutidens trav. Ett tillstånd som får djuren att vilka strapatser de än må tvingas till, ge dem magiska krafter, helt oavsett vad. ”Det är en ny nivå som Djuse befinner sig på”.
Det är vad Andersson försöker intala läsarna. Tredjespår hela vägen … is da nya shit. Typ.
Om vi inte ska konstatera att det inte är något annat än en fullständigt formidabel uppvisning i okunskap och omdöme, så åtminstone att det är … en udda vinkel. Som så ofta kring Niclas Anderssons texter, ett höftande och hitte-på-spektakel helt utan styrsel. I avsaknad av journalistisk såväl värdighet som ärlighet.
Jag är ledsen, men Niclas Andersson skriver faktiskt för Travronden, denna sedan urminnes tider konstanta publikation när det gäller kunskap runt hästkapplöpning, i dess historia och kontext och journalistiska värdering.
Vi kan nog lita på att den evigt salige Red Mile ligger och vrider sig i plågor, var än han nu råkar befinna sig.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.