Veckans V75-arrangör Kalmartravet är för mig som den finaste vännen och största ångesten – på samma gång. Förutom att ingen annan bana bidragit mer till alltför solbränd nacke är den både en frälsare och ett minne från när så många demoner i mitt liv konstant stod och både knackade på och våldsamt tog sig in. In i min kropp. In i mitt innersta.
Där jag växte upp, i Karlshamn i Blekinge, skulle det egentligen vara omöjligt att bli travintresserad. Att uppnå ett slags kärlek till denna sport. Men tack vare en svåger som härstammade från finländska Björneborg, och tog vägen via Örnsköldsvik och sedan blev en värvning till traktens hockeylag Mörrum och råkade hamnade i vår familj, så kom travet in i mitt liv. Första gången i Kalmar var en fredagkväll; och det sas på vägen och under kvällen att var vi ”tvungna” att stanna kvar till det allra sista loppet, för där fanns en vinnare, ett sto, en som svågern hade uppmärksammat senast han var där, i Kalmar, Talangina hette hon … och självfallet vann Talangina, till drygt fem gånger pengarna, en mordvinnare som man tydligen hade kunnat upptäcka genom att se ett tidigare travlopp. Förra gången man(han) var där. Det var därför vi hade stannat kvar till sista loppet. Det var så det gick till. Så enkelt var det. Och jag, jag var imponerad. Och – blev så begeistrad.
Nåt år senare var jag själv med om samma sak. Som en gång inlurad hade jag nu själv också nästlat in en kompis i garnet. Perfekt nog en som var äldre än mig, och som hade körkort!, och som därmed kunde transportera oss de tretton ringlande, långsamma milen mellan Karlshamn och Kalmar när det begav sig. Oftast via småvägarna förbi Belganet och Hallabro, vidare via Konga, Rävemåla, till slut Emmaboda och Nybro, innan travbanan strax söder om Kalmar centrum nåddes. Under en av dessa tävlingsdagar såg jag och min kompis Pias Proffa, ett kolsvart både sött och snyggt sto, med vitklädde Lars Högström (tänk Stig H Johanssons Sabis-dress) i sulkyn. Jag kommer inte ihåg var hon slutade och varför vi hajade till så till den milda grad … så att vi en kommande söndag snart senare tyckte att hon skulle kunna vara ett sjusärdeles drag att spela på, och att vi alltså måste åka igen.
Men det gjorde vi. Båda hajade till och spelade på. Och i den ljusa aprileftermiddagen sladdade hon bland de sista i det stora fältet både länge och väl, innan hon i den avslutande svängen började avancera, och sedan tog sig snabbare och snabbare fram, för att sedan mitt på upploppet – avgöra till en enkel seger. Till 15 gånger pengarna!
Och jag tror aldrig att jag nånsin, varken förr eller senare, varit stoltare på en travbana. Än den dagen. Den stunden. Som spelare har man ju blivit både avslöjad och betydligt rikligare belönad jämfört med denna dag. Men just det där var som en uppenbarelse, som någon som plötsligt hittat ”ljuset” (huva), jag hade fångat in både lösningen och kärleken.
Och i synnerhet så hade jag: lärt mig. Jag kunde. Kunde själv. Det var åtminstone så jag inbillade mig. Hoppades att det skulle vara.
Sedan kom den första panikattacken, vid en skolresa till Köpenhamn en gång. Som följdes av så evinnerligt många ytterligare, och flera av dem inträffade på just Kalmartravet; för det var ju så det skulle visa sig vara, de kunde uppstå precis när som helst, var som helst, till och med när en Veijo Heiskanen-vinnare hade kopplat segergrepp mitt på upploppet. Så kände jag mig inte säker.
Det var så det var, mitt 1980-tal. Och många år ytterligare.
Mitt i allt det där var Kalmartravet ändå en stor del av livet. Det var förhoppningar, lärdomar, attacker som sagt, Ratata i Knutson-spelaren längs vägarna i mörkret på hemvägen, drömmar, och drömmar som blev odrömda.
V75 idag. På Kalmartravet. Jag håller ögonen på dig, och minns.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.