Att den fortsatt från Nordens alla travbanor (dopnings)avstängde (inklusive tillträdesförbud) Fabrice Souloy – oklart i vilket syfte – befann sig på Solvalla under Elitloppsdagen är ju vad det är. Såklart provocerande. Givetvis iögonfallande, och varken sportchefen Ola Lernås eller ST:s jurist Carl Lindbloms ord om det hela i ”eftersnacket” imponerar.
Men framförallt säger faktumet ju allt om Fabrice Souloy, och den typ av människa han representerar. För psykopater – och han är milt uttryckt inte ensam om den ”egenskapen” i travsporten – känner helt enkelt ingenting. Inte att man gjort fel. Inte att det är ens eget ansvar. Aldrig att den själv tar på sig någon skuld, den reflekterar inte ens över det. Därför var det såklart inga konstigheter för Souloy själv att kliva in innanför grindarna på Sveriges största travtävlingsdag. Därför är det lika mycket heller inga konstigheter för skyldiga/dömda för exempelvis dopningsbrott att alltid skylla ifrån sig. Hitta bortförklaringar. Ljuga och förhala. De (vi kan till exempel kalla hen Jerry Riordan) tycker inte ens att de har begått några fel.
Så fungerar den här typen av människor. Jag har själv träffat på alldeles för många av dem. Ja, är de månne extra förekommande i travet?
***
Den fantastiske Go On Boy stod i 3,40 i årets Prix d’Amérique, jämnspelad med vinnaren Idao de Tillard. Så mycket för det ”B-laget”.
***
Elitloppshelgen är alltså över för den här gången. Borups Victory och Francesco Zet var i den kontext de flesta målat upp såklart monumentala besvikelser; samtidigt var det på något sätt som om det sorgligt nog glömdes bort hur fantastisk Don Fanucci Zets prestation var. Ja, för tänk om han hade fått ledningen hyfsat smidigt …
I övrigt: som alla sett och konstaterat – vilken sjusärdeles travare Redéns nya sto Allegiant är. En ny skimrande älskling att ta till sig i tomheten efter Delicious.
***
Att Bo William Takter inte har valts in i Hall of Fame är vi en del som – för att vara mild i orden – ifrågasatt och kritiserat. Att det i kommittén för detta sällskap finns personliga agg mot denne man och hans gärning i sporten är inte bara tydligt. Det är dessutom bevisligen uttryckt.
Kanske har det ändå inte förrän nu blivit mer tydligt. Takter-hatet. Än då Ulf Ohlsson, tillsammans med Geir Vegard Gundersen och Fram Above, i fredags blev invalda i det här prestigefyllda sammanhanget. Och 1: jag har i grunden inget som helst emot något av de tre valen, alla är hjärtligt välförtjänta. Och 2: jag vet att jag av en del anses ”kompisjävig” kring det som kommer nu.
Men att när samtidigt som Ulf Ohlsson väljs in … och Johnny Takter hittills inte gjort det – ja då skenar Hall of Fame-spektaklet mot att faktiskt bli obehagligt. Olustigt.
Johnny. Som blev allsvensk champion med rekordmånga segrar redan 1984. Som vunnit allt som Ulf Ohlsson också gjort. Och utöver det också, som Ohlsson inte mäktat med, de två allra största juvelerna i vår sport: Svenskt Travderby och Solvallas Internationella Elitlopp.
Det kan inte bara vara jag som får olustkänslor kring detta?
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.