Solen lyste över Sorunda kyrka denna fredag i – får väl i sammanhanget sägas vara ytterst passande – månaden maj. I friska vindar utanför, lugnt och svalt inne i det vackra kyrkorummet. Allt på den plats Stefan själv önskade sin sista vila, och i det därmed också kunna få förenas igen med pappa Ove. Just i de trakter en bit söder om Stockholm där det långa och ytterligt framgångsrika och spektakulära travlivet en gång började.
Begravningsakten, inför utöver Stefans hela familj i första hand inbjudna gäster; som Örjan Kihlström, Mats Sundin, Emil Magnusson, Lars-Ove Pettersson, Daniel Olenklint, Rolf Olsson, jag själv och några ytterligare, såväl inleddes som avslutades med att Stefans italienske favorit Eros Ramazotti spelades på orgel. Först ut var ’Cose della Vita’ – Saker i livet – innan första psalmen ’Blott en dag’ i denna vackra korskyrka sjöngs.
Cose della Vita, alltså. È già stata una fatica, Arrivare fino a qui, som en textrad i Ramazottis gamla hit lyder. Det här är livets saker, De går lite så här, Det har redan varit en kamp, Att komma så här långt.
Och en hel del av det tog prästen Christina Östman Rolandsson sedan upp i sitt griftetal. Livets saker som sagt, men sina självklara upp och nergångar; hon redogjorde för Stefans stora och magnifika framgångar på travbanan, alla glädjeämnen och triumfer, inträdet i Hall of Fame – och så givetvis också det där loppet 2014 som skulle komma att bli den sista pojkdrömmen som slog in. Men hon väjde heller inte för saker som till exempel den inte alltid särskilt sunda relationen mellan Stefan och hans far. Ja, det var ett tal som just innehöll … olika saker i livet.
Elton Johns ’Candle in the Wind’ och Paul Simons svenskversion ’Bro över mörka vatten’ sjöngs sedan utmärkt av solisten Mats Lindström, innan det var dags för oss alla att ta det sista avskedet av en av de största travsportmänniskor som det här landet skådat. I första hand såklart för sambo Carina Byström, mamma Lillemor, syskon – och sönerna Daniel och Alexander med familj.
Innan ’Un’Altra Te’, med då återigen Stefans husgud Eros, avslutade akten. Med ”En annan du, var hittar jag det”, som låtens inledande rader.
Precis det, en annan du, Stefan Hultman, unik på så många vis, blir inte enkelt att nånsin åter finna i den här sporten. För att inte säga omöjligt.
Och eftersom det var visst Italien-tema under detta sista avsked så tror jag att jag pratar för alla travsportälskare, när jag i all enkelhet säger.
Ciao, Stefan.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Jag fick förtroendet att skriva i minnesbladet:
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.