Årets upplaga av Solvallas Internationella Elitlopp, det största i vårt land och bland det mäktigaste hela världen ju tillåts skåda i denna sport – hur kommer det hela att bli? Hur känns den, vår juvel, så här med lite drygt två veckor till dess att härligheten ska spricka upp, förhoppningsvis jämsides med den sol vi alltid räknar med den här dagen?
Ouch, den frågan känns faktiskt just nu en som inte är helt enkel. Att helt bena ut och stå till svars för. Men okej då, om vi tar det helt spontant och utan närmare djupanalys; så är känslan för ögonblicket att det maximalt handlar om en – ifall vi talar Aftonbladetspråk – tre-plus-upplaga. Lite mer än ljummet, men knappast mer. Ifall man resonerar just så.
Vi har ett par exotiska inslag, visst. I Logan Park (Kanada) och The Locomotive (Australien). Hästar vi inte sett (nåja), och möjligen inte kan sätta in i den europeiska konkurrensen. Men … samtidigt deltagare som på långa vägar varken andas Mack Lobell eller säg Pine Chip, nej inte ens Billyjojimbob-klass. Och mer än så krävs det allt när det gäller de långväga gästerna.
Vi har från Frankrike Go On Boy, den fantastiske och ljuvlige, men honom har vi sett förr. Vi har Etonnant, den forne Elitloppsvinnaren, men honom har vi sett jättemycket förr. Och bortom dessa har vi väl inte så mycket mer att hoppas på, när det gäller utsocknes?
Men. Och det är ett stort men. Så har vi ju däremot våra egna. Som om inte aldrig förr så sällan tidigare skådat har vi det. Vi har den fantastiske Borups Victory, med en ägare som heter Mats Sundin. Vi har den kanske sällan tidigare vassare Don Fanucci Zet (se upp!). Vi har den i sina ljusaste stunder oefterhärmlige San Moteur. Och så på tal om oefterhärmlig, vi besitter till sist också den fullkomligt unike och förtjusande Francesco Zet. (bilden). Han som är namngiven efter den i mina ögon både bäste och vackraste fotbollsspelaren genom alla tider: romaren Francesco Totti. Denna häst som vi faktiskt fortfarande – vill jag hävda – inte vet HUR bra han verkligen är.
Jag får faktiskt lov att erkänna. Att med dessa fyra blågula kort i en final den 25 maj, på denna alltid mors dag som jag ledsamt nog inte längre behöver ha dåligt samvete för att glömma bort … så kommer jag att känna mig fullständigt tillfreds. Med alla dessa enastående travare uppumpade efter på säkert olika sätt genomförda försökslopp på plats, dessa fyra mot nån fransman, mot nåt exotiskt inslag, så är jag benägen att höfta iväg från en treplusupplaga till en solklar femma.
Derby della Svezia, ska vi kalla det så? För mig räcker det mer än väl den här gången.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.