Chocken med Adielsson – och ändå inte…

Annons

Jag såg Erik Adielsson i sulkyn för första gången i gränslandet slutet av 1980-tal- början av 90. Han fick då ännu inte lov att köra lopp, men se där … en snajdig liten snubbe, eller påg ska vi kanske i sammanhanget kalla honom, som i sommarkvällen på Jägersro såg mer ut som kusk än någon annan. Han värmde pappa Hans hästar i bakvarv – och utstrålade halvliggande mer coolhet än de flesta andra ihop. Möjligen hans idol Johnny Takter undantagen.

Sedan kan vi alla hans historia. Över 5.500 segrar på tävlingsbanan har det blivit och triumfer i de flesta storlopp. Jag och Erik har under åren setts i diverse olika sammanhang och mitt solklart starkaste minne är och förblir alltid de där minuterna efter Svenskt Travderby 2008, och den så bittra förlusten tillsammans med Stig H Johanssons Wellino Boko, som inte riktigt nådde fram till Sahara Dynamite innan mållinjen infann sig. Jag var på Travronden på den tiden och skrev så här dagen efter:

Och Erik Adielsson dröjde kvar länge på banan efter Derbyt.

Körde långsamt, långsamt ett helt varv runt Jägersros bana, med den så tappre, så fantastiske men ändå förlorande Wellino Boko. Ett renande varv, lite som terapi var känslan, på den plats på jorden Erik i princip växt upp på. Som han kan varenda gruskorn på. Som han älskar mer än någon annan. Hans Jägersro. Jag såg att han skakade lätt på huvudet när han åkte förbi Ridhallsläktaren innan han djupt försjunken i sulkyn tog sig vidare mot stadssvängen, hela vägen runt i bakvarv.

För det var ju hans lopp. Det är här var hans chans. På sitt Jägersro.

Jag förstod att han tog det där extravarvet. Han frågade sig nog hur lång tid det kommer att ta innan han har en sådan chans att vinna Derbyt igen. Hur lång tid det dröjer innan han är så nära.

I sitt lopp. På sin bana.

Jag lider verkligen med honom.

***

Jag fick mejl från Erik några timmar efter att jag hade publicerat den där texten. Det innehöll två ord:

På pricken”.

För han kunde ju där och då inte veta att han skulle få ikläda sig den gula kavajen ett par gånger senare i karriären. Just i den stunden verkade det som förgjort. Och så anar jag att han himmelens gärna hade tagit hem denna löpningarnas löpning för just … Stig H Johansson.

Nu ska han alltså ta sig an rollen som domarchef i Svensk Travsport, och därmed avslutar han – åtminstone för nu – sin karriär som kusk. Och jag vet inte, men är det inte typiskt Erik det här, så säg? Om rollen som han just fått förtroende för har jag inga synpunkter, men eftersom denne den ”evigt unge” Adielsson ju tillhör de klokare i branschen så hyser jag på förhand inga större tvivel – däremot känns det så mycket som JUST HAN att ta det här beslutet. Jag anar att som omständigheterna blivit de senaste åren, där hans neddragning av antalet körda lopp i kombination med de nya kuskstjärnor som kommit och som är beredda att ta samma jobb som Erik gjorde för mer än två decennier sedan, att ta alla styrningar som finns, vilket fått till följd att han ramlat ner på stegen, spelat in. Rätt mycket. Att vara sjundevalet och jaga placeringar och skrällvinster, för att överdriva en hel del, lockar nog föga.

Så för att sammanfatta. Erik Adielsson som ny domarbas var absolut en mindre chock.

Att han inte skulle vara personen som kör lopp tills döden skiljer honom från travbanan åt, inte så mycket.

Snarare är det ganska mycket … på pricken Erik.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.

follow me