När vi rullar in på parkeringen och ser alla bilar sprider sig en skön känsla i kroppen. Den förstärks när vi promenerar mot entrén. Folk i rörelse. Musik i högtalarna. Förväntan i luften. Det känns som att jag åker många år bakåt i tiden. Samma känslor som när jag gick på trav för 25-30 år sedan. I entrén möts vi av välkomnande värdar som erbjuder gratis hatt och program. Så var det inte för 25-30 år sedan. Hattar fanns inte och programmet fick man köpa i programkiosken – efter att man betalat sin entré. Nu är det gratis.
Fornaboda travbana utanför Lindesberg är ingen stor bana. Inga läktare. Ingen restaurang. Vi har tur och hittar ett bord under tak ungefär 100 meter före mål. Solen skiner men vid horisonten anar man de mörka moln som förväntas komma med regn. Därför sitter vi perfekt där vi är. Vi har inte suttit länge förrän en kvinna kommer fram och hälsar oss välkomna. Hon är spelvärd och efter att ha förhört sig om vår kunskapsnivå berättar hon det vi behöver veta. Om våra mobiltelefoner kräver laddning är det bara att vi säger till så har de powerbanks. Vi känner oss välkomna. V86-tävlingar den första onsdagen i juli. En tävlingsdag vi alltid tyckt om. Det här blir en fin sommarkväll.
Olika villkor – snarlika resultat
Det kom 1 882 personer till Lindesbergs V86-tävlingar. Dagen efter kördes Sprintermästaren i Halmstad inför 2 363 personer. Ingen av siffrorna är som i fornstora dagar. Båda tävlingsdagarna har föregåtts av dystra väderprognoser som mer eller mindre lovat regn. Lindesbergs publiksiffra är helt okej. Den andra är smärtsamt låg.
I Halmstad är den första torsdagen i juli sedan länge vikt för Sprintermästaren. Under onsdagstävlingarna på Lindesberg kallar ATG Live loppet för Sprinklermästaren vid upprepade tillfällen. Det är kanske inte det bästa sättet att sälja in ett travlopp på.
Knappa 1 900 personer på Fornaboda travbana skapar en skön atmosfär. Det känns välfyllt på publikplats. Knappa 2 400 personer på Halmstadstravet påminner däremot på ett sorgligt sätt hur publiken sviker travsporten. Det spelar ingen roll att man i ATG Live säger att det ”verkar vara bra stämning i Halmstad”. Sannolikt syftar man på att några högljudda personer hörs väldigt bra på en i övrigt rätt öde publikplats.
Det väskförbud som arrangemang i Sverige har att ta hänsyn till såg lite olika ut för Lindesberg och Halmstad. I Lindesberg tilläts väskor upp till en viss storlek medan Halmstad hade totalt väskförbud.
Skilda världar och upplevelser
Min upplevelse i Lindesberg var väldigt positiv. Det enda som inte fungerade riktigt bra var matfrågan. Kön ringlade lång till det matställe som fanns och jag valde att avstå köandet. Det var såklart inte bra men på en liten bana med ett stort arrangemang per år har jag förståelse för att man inte träffar helt rätt. Jag noterade dock att priserna var på en publikvänlig nivå och portionerna bra tilltagna. De som orkade köa blev inte rånade på pengar och åt sig säkert mätta. Den som bara ville dricka behövde inte köa lika länge och även där var priserna plånboksvänliga.
Jag var inte på plats i Halmstad men i banprogrammet kan jag läsa att man hade flera matställen förutom banans permanenta restauranger. Vilken prisnivå man höll känner jag inte till. Jag har läst några kritiska inlägg i sociala medier men några ytterligare detaljer har jag inte.
Travet har låtsats som det regnar
Förra året kom nästan 5 000 personer till Sprintermästaren. I år kom inte ens hälften så många. Går det att förklara varför? Kanske, men analysen blir i så fall både lång och sannolikt svävande. Jag väljer istället att resonera i vidare mening.
Mindre än en vecka innan Sprintermästaren meddelade Nordens sista paraplyfabrik att den lägger ner. Man gör det fyra år innan det skulle ha varit dags för 100-årsjubileum. Dalarnas Paraplyfabrik låg i Malung. Efter 96 år är det över.
Vad har då en paraplyfabrik med svensk travsport att göra? Svaret ger ägaren Ruben Einarsson i en intervju i Falu-Kuriren. Där berättar han om ändrade beteenden som han fått bekräftade när han pratat med leverantörer runtom i Europa när det gäller paraplyet som produkt:
”Framför allt hos ungdomar. De använder inte paraplyer, men inte heller regnkläder. De går helt enkelt inte utanför dörren när det regnar.”
Inget varar för evigt. Det kan väl inte gälla paraplyer?! Jo, uppenbarligen är det så. Åtminstone om man ska tro Ruben och de som säljer paraplyer. De borde veta.
Människan ändrar sina vanor. Så har det alltid varit. Frågan är om svensk travsport har hängt med där. De som läst och lyssnat på mig genom åren vet redan vad jag tycker.
Verkligheten gör ont
Publiken har minskat konstant på svenska travbanor under en lång tid. Det gäller även antalet födda travhästar, tränare och hästägare. Att hitta personal till svenska travstallar har också blivit allt svårare. Det är svårt (omöjligt?) att hitta någon kurva som inte pekar nedåt.
Den som har lösningen till hur man vänder denna dystra utveckling skulle få travsportens Nobelpris. Jag tillhör inte någon kandidat till priset. Däremot är jag övertygad om att travsporten och alla som tycker om den måste se sanningen i vitögat. Den är tuff att konfrontera. Det gör ont. Mitt besök på Lindesberg ingav ändå någon form av hopp. Jag tycker att man gjorde allt rätt där. Frågan är dock om det räcker – och vad sjutton ska man annars göra?!
Men lösningen då?
Det går inte att skriva en sådan här text utan att åtminstone försöka vara konstruktiv. En gång i tiden åkte jag på trav runt 100 dagar per år. Numera är det ett par gånger per år. Oftast är det en dyster upplevelse men Lindesbergs tävlingar i onsdags var ett lysande undantag. Varför? Jo, jag kände mig välkommen. Det enda som var stängt var totoluckorna (vilket jag inte tror spelar någon som helst roll) men i övrigt var det öppet och välkomnande. Visst, det är säkert enklare att skapa den känslan på en mindre anläggning. Solvalla med alla sina byggnader har en svårare uppgift där, jag förstår det, men då får man försöka skapa ”Lindesberg-feeling” på annat sätt.
Det viktiga är att upplevelsen i sig blir positiv. En enkel väg dit är plånboksvänliga priser, vänligt bemötande och andra saker som får besökaren att vilja komma tillbaka.
Men framför allt (och jag har tjatat om det i över 20 år nu) måste travsporten sluta låtsas som det regnar. Kalla inte en travdag med 140 gäster på verandan för folkfest. Påstå inte att det är bra stämning under Sprintermästaren när det ekar så tomt på läktarna att man hör ett par enskilda åskådare med höga röster. Var ärliga. Säg som det är. Det funkar bäst i det långa loppet – och loppet för att få tillbaka publiken är långt. Väldigt långt.
