Jag var 18 där, 1987. Sommaren då Utah Bulwark nyss hade plockat hem Elitloppet trots att han aldrig ”skulle kunna vinna något 1.600-meterslopp” och när sommaren blivit tidig höst vann Atom Knight derbyt och höll på att slå allt sönder och samman i segerdefileringen på Jägersro och i samma veva åkte min dåvarande flickvän till USA för ett (helt jävla)utbytesår och jag, jag var fullständigt förkrossad. Ingenting skulle nånsin bli bra igen.
Då kom Peter LeMarc in i mitt liv. Precis som för rätt många andra, under detta hans genombrottsår. Och sjöng ”Vägen (låter oss längta) – hans fortfarande bästa låt och en av de starkaste som överhuvudtaget existerar – på ett sätt som gjorde mig ännu mer tilltufsad, om tårarna nån gång tog paus behövde jag bara höra första textraden av den så var det igång igen. Men från samma platta fanns också ”Jag ska gå hel ur det här” och ”Vänta dig mirakel” i nåt slags liten strimma av hopp – trots allt. Och alla de andra på ett album som är klassiskt.
Under onsdagskvällen tog jag och min fru oss från det vindpinade söder-om-söder-Stockholm in på ett utsålt Tele2 Arena. För en hyllningskonsert för den sedan länge livespelningspensionerade LeMarc. Han har förresten nyss också blivit ’riktig’ folkpensionär (65), han har gått igenom cancer och fått en stroke och skrivit sin sista låt, om jag förstått det rätt. Tomas Andersson-Wij hade tagit initiativet; hade som han uttryckte det på scenen denna kväll gjort tidernas felbokning, då han trodde att Cirkus med sina 1.600 platser skulle räcka – nu blev vi istället det tiodubbla. Och jag var kanske lätt tveksam på förhand, vi skulle ju inte få se Peter själv, andra skulle sjunga låtarna, hur skulle egentligen det kännas, kunde det verkligen bli på riktigt då?
Det kunde det. Det kunde det på ett sätt jag inte var beredd på. Trots att jag var det, men likväl tydligen ändå inte. 1988, mitt första Elitloppsår, kommer tidigt åkandes genom Peter Jöback i ”Det finns inga mirakel”; och den 30-gradiga värmen och Mack Lobell i sina gröna muddar flimrar förbi, och så kommer Mackens repris två år senare när Andersson-Wij intar scenen med ”Ett troget hjärta”, precis där när tiden i fält under den evighetslånga militärtjänsten till sist var över och min efter olyckshändelse med ett granatgevär skadade hand var på väg att läka. Och det är väl ungefär här knytnävesslagen börjar komma igång på riktigt, det är det ena hårdare än det andra och när den ljuvliga Iiris Viljanen vid sitt piano gör entré med ”Evelina” går tårarna inte längre att hålla tillbaka, för jag ser mig själv där borta, i den tidens många panikattacker å ena sidan, och Peace Corps hålla undan för Kit Lobell och i en vit tröja och blåa byxor på ett inre mittfält å andra.
Sen kommer ”Sången dom spelar när filmen är slut”, och jag och min fru gråter igen, precis som vi under småbarnsåren i slutet av 00-talet med en galen tvååring gjorde när låten rullade under en resa i Toscana, över raderna ”var är livet? vad har vi gjort? säg mig hur kunde vi bli så gamla så fort?”. Och sen kommer Lisa Nilsson och sjunger som bara Lisa Nilsson kan i ”Det finns inget bättre” och så Andersson-Wij igen, med just ”Vägen” som också han håller allra högst, och förutom flickvänstraumat blev det körkort det året och sedan en vinter av dåliga fester och i skymmande vemodiga Tipsextra-lördagar med Leif Larsson och Thomas Simson, och Mauro och Plura sjunger ”Drivved” och 1997, året när jag och min fru en tidig dag i april träffades under en fest i en lägenhet i Blåsut, bara ett stenkast från där vi nu befinner oss, kommer med ”Du och jag mot världen”, och det skulle visa sig att det blev just du och jag mot världen, och när till sist Thomas Stenström avslutar med det som han uttrycker är landets nationalskald – ”Öppna Landskap kan slänga sig i väggen” – ”Little Willie John” har allting för länge sedan rämnat. Nu är det bara att försöka sopa upp spillrorna. Av oss. I en kväll som utvecklades till ett av de största knockoutslagen jag upplevt vid en musikscen. Inte minst genom just Stenström, Uddevallasonen (grannstad till LeMarcs Trollhättan) som bottnar så det räcker och blir över i rader som ”Stallbackas bilfabrik”.
Och när slutapplåderna klingat ut går det igen inte att låta bli att känna: ”var är livet? vad har vi gjort? säg mig hur kunde vi bli så gamla så fort?”.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.