Dopning som klimatet: Hur kan vi låta det ske?

Solen är på väg att gå ner vid fälten här i sydöstra Skåne, på samma gång som ett flygplan nedanför den blåa, klara himlen gör ifrån sig ett svagt ljud. Jag tittar upp på den, från markerna där ömsom ytor av satta potatisplantor, ömsom ljusa vetefält breder ut sig; upp på den där ljusblå ofattbara, ogreppbara skapelsen ovanför. Ja, det ser ju så oskyldigt ut där ovan. Där planet liksom svävar fram. Som en sista dans på skoldansen när man var 15, en ’Say You Say Me’-av Lionel Richie-tryckare, precis så jungfruligt ter det sig. Som ett oföränderligt pirr, som ett ”undrar vart det här ska ta vägen”. Jo, ut i världen ska det, ut i vida världen ska det ta människor, till en annan plats ska det, ett annat liv, vill min romantiska syn på tillvaron viska. Så som jag genom livet känt det. Innan man visste bättre.

Innan den andra krassa och faktamässigt nyktra började skrika. Skrika till exempel att det varenda dygn under ett år i snitt ränner 100.000 plan med utsläpp nedanför just nämnda himmel – och att det på intet något sätt för den planeten vi befinner oss på är riktigt klokt. Det är snarare fullständigt vanvettigt, det är befängt, det är fullkomligt ofattbart att vi trots alla varningssignaler fortsätter som vi gör. Att den politiska världen tillåter det ske.

Och detta faktum jämt och hela tiden. Trots att 120.000-åriga värmerekord slås, att det i södra Europa för varje år som går blir allt varmare, så att det är snart kan bli en fråga om det ens går att överleva där. Och att det, vid den överlevnadsplatsen, ändå ”bara” handlar om södra Europa. Det är nära oss, och trots detta fortsätter alla normaliteter som om morgondagen inte finns.

Lite ungefär som de dunkla rummen i travsporten. För när den danske, ett tag väl mest norske, numera återigen danske tränaren Bo Westergaard nu som återfallsförbrytare fastnat i dopningsnätet kan jag inte låta bli att fundera kring: vad är det som gör att han ges/getts möjlighet att fortsätta? Att allting får fortgå? Han dömdes till två års avstängning för systematisk dopning 2016, efter att fyra hästar 2015 testats positivt för Dimetylsulfoksid (DMSO), men har efter den avstängningen såväl av ägare som lånekuskar – även ett flertal svenska – getts nya chanser. Precis som exempelvis den franske Fabrice Souloy gjorts, inklusive en del svenska ägare. Och det finns andra tränare, som till exempel Trottosport gjort avslöjanden kring, som folk inte sviker om så jultomten inför sprittande femåringar skulle avslöjas. Och herre gud: en dansk journalist (!) ställer dessutom i dagarna gladeligen upp och skriver ett försvarstal åt honom, Westergaard.

Jo, för att ägarna finns där. Och för att kuskarna fortsätter köra. Och för att pengarna fortsätter rulla in och för att något (journalistiskt) tryck utifrån aldrig någonsin finns. Oavsett vad.

Helt enkelt: för att vi tillåter det ske.

Precis som omständigheterna över den himmel jag blickar upp mot. Vi tillåter det ske …

Trots att vi alla så evinnerligt mycket egentligen borde veta bättre.

Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.

follow me