Scarlet Knight fyller 25 och Varenne 28 i dessa majdagar. Dessa unikum till travsporthjältar i historien.
En av dem vann Elitloppet, som kanske den bäste av de som gjort det, nånsin.
En av dem vann det aldrig, som kanske den bäste av de som inte gjort det, nånsin. Fast egentligen, när jag tänker efter, är det nog trots allt Pine Chip. Som är det.
Och för mig kommer ju alltid Mack Lobell att vara den störste av dem alla. Av Elitloppsvinnarna alltså.
För egen del, om man nu får bli lite personlig, är Elitloppsveckan nog de dagar på året jag känner mig som allra mest utanför det travmässiga etablissemanget. Om jag nu någon gång var innanför, jag vet faktiskt inte. I travsporten går det inte att vara på ett visst sätt. Åtminstone inte längre. Det har jag sannerligen fått lära mig. Jag har ett som jag tycker rejält scoop på gång precis just nu, ett som jag tror skulle skaka om, skulle framkalla mycket känslor och en del vrede, men det enda jag för tillfället känner är … vad är det för mening? Sådant som i andra journalistsammanhang verkligen skulle innebära något, är i travets värld något man inte ska hålla på med. Själva saken för att göra grävet hållbart är blott några samtal bort, sedan skulle det kunna ”gå i tryck”. Men jag förmår bara inte. Längre. Däremot fortsätter jag med det jag står för, alltid; att vara ärlig. Mot andra och framförallt mot mig själv.
Vid publicering skulle någon efteråt säkert ge en klapp på axeln så där, någon tidning möjligen referera till det, sedan skulle det vara bra med det. Ingenting skulle hända, ingenting skulle förändras. Inte i något avseende, varken personligen eller för travsportens del.
Det blev alltså ingen Francesco Zet på Solvalla, precis som Trottosport rapporterade om i lördags. Ett faktum som istället gör Bodentravets David Zimmers stora lycka; nu blir det nämligen han som kan rulla fram röda mattan för den märkvärdigaste häst jag har en känsla att travvärlden har – och kommer att få – skåda. Ge oss en midnattssol och ljumma vindar och det där skådespelet kan bli fullständigt oemotståndligt om några veckor.
Men i övrigt är ju det mesta på plats inför den stora helgen. Ett startfält sällsynt värdigt Solvallas Internationella Elitlopp har bit för bit lotsats fram av generalen Anders Malmrot. Där ramloppen sedan ligger som små diamanter runt det stora slaget, de flesta av dem. Vädret ser ut att vara med oss, det är liksom bara att veckla fram härligheten nu.
Jag hoppas innerligt att San Moteur vinner, och därmed också att min mage som så smått vrider sig av oro över de två heaten gör det helt i onödan. Är han Jubileumspokalsbra när finalen avgörs går det väl inte att stoppa honom? Och han vore så väldans värd det. Skulle han inte stå pall, om något händer, ja då blir det Don Fanucci Zet …
Så ni som är på Solvalla: njut i fulla drag. Av solen. Av sporten. Av en magnifik upplaga i det största vi har.
Scarlet Knight fyller 25 och Varenne 28 i dessa dagar. Jag såg dem i varenda sista-maj-söndag de var med i. Jag har sett de allra, allra flesta Elitlopp sedan 1988.
Men till helgen åker jag till Skåne i hopp om att rapsfälten fortfarande står i blom.
Det var liksom så det blev.
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.