Det började ju så oskyldigt, ja för tänk att man aldrig lär sig. Och det är väl för väl det, att man aldrig riktigt lär sig, för det vore ju samtidigt rätt tråkigt.
Jo, jag råkade alltså göra ett litet instick i en diskussion som handlade om vilken häst som skulle kunna tänkas bli den första att bjudas in till Elitloppet. Så här tre månader innan loppet ska gå var det ju i lördags dags. Dags att – typ i vanlig ordning – börja med att invitera den häst som redan enligt konstens alla regler det har sagts att det siktas på loppet med, och som sedan länge är klar favorit till slutsegern, och som alla vet kommer att finnas med om han bara står på de fyra friska och inte är snorig eller försover sig. Och alla ska låtsas vara förvånade och spela uppspelta och kretsen kring hästen ska låtsas spela glada och lättade och vad skönt att få det överstökat det här med inbjudningen. Så att vi verkligen vet. Jätteskönt. Allt i en scen där det enda som skulle få det en gnutta underhållande hade varit om kompisen till elitloppsgeneralen i teverutan ironiskt hade dryftat ”sicken jädra skräll hör du, nu fick du allt till det”, men så blir det ju aldrig och då var mitt lilla inspel bara det att … vad spelar det här spelet för roll? Om de 16 bästa hästarna (som inte har tränare som dopat sina hästar) mot precis all förmodan SAMTLIGA skulle stå och vänta på ”den rosa biljetten”, ja då blir det ju de 16 hästarna. Det får man ju i alla fall hoppas.
Att komma med den lilla oskyldiga synpunkten kallades som vanligt av Kanal75-folk för gnälligt. Och jag brydde mig inte. Kände ingenting. Att ses som ett vänsteräckel eller att kallas gnällig, och det har väl med åldern att göra, allt i den där klyschan som faktiskt stämmer, med mognad och trygghet och allt det där; det rör mig faktiskt inte i ryggen längre. Jag vet var jag står. Vilken människa jag är. Hur jag beter mig mot andra, och vilka värderingar jag har. Jag kan till och med – fast det tog ett tag – numera emellanåt känna mig lite stolt över mig själv.
Det som däremot bubblade upp efter ett tag, för det har sedan länge slagit mig, och som trots allt fick blodet att till slut börja rusa, är hur falskt de där Kanal75-mantranen klingar. Hur osedvanligt navelskådande Kanal75 är. Hur lite utanför deras eget rum och upputsade världsbild det reflekteras kring. Hur faktiskt sensationellt objussiga de är gentemot andra och annat i branschen. Trots att de sitter på alla fördelar, alla befogenheter, alltid har första tjing på allt. Och förfogar över resurserna. Ja, skulle en spännande nyhet från Sulkysport, en intervju i Expressen eller att den första bokbiografin på decennier från en legend i sporten kommer ut, kunna vara något att uppmärksamma? Aldrig i livet.
Att det aldrig någonsin får bli en repa i lacken, det vet vi sedan länge, men att aldrig ens kunna yppa ett positivt ord om något annat i den bransch man så monumentalt dominerar och tillåtits dominera och som därmed också inneburit en nedmontering av övrig – kritisk tänkande – media fick mig till slut att bli ganska illa till mods.
Över hur faktiskt sensationellt inskränkta och oödmjuka man är.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.