Det är alltså en svinkall dag i december det till sist händer. En dag som vilken som helst och också en sån som ser bättre ut än vad den är; solen strålar och det är lite frost här och där och på håll – från insidan – ser den lockande ut. ”Krispigt” som det så käckt numera ofta heter.
Väl inne i den välsignade värmen så kommer det som sagt. Beskedet. ”KLART” som alla medier nu för tiden uttrycker. Och man borde ju jubla. Åtminstone inombords. Bli glad. Bli pirrig. Jag ser rubriker, en efter en, dyka upp på varje travrelaterad nyhetssajt. Att det är dags nu. Nu ska den ske. Calgary Games är nu efter de sju tysta sorgerna och ännu mer hemlighetsfulla åtta bedrövelserna faktiskt anmäld till ett travlopp. Det är comebackdags på Solvalla nästa onsdag, för en av de mest lovande och mytiska hästarna vi sett på svensk travmark.
Och så känner jag ingenting. När det till sist blev av, efter detta evighetslånga hemlighetsmakeri och Greta Garbo-spel, ett spel som förmodligen dessutom lär fortsätta i all oändlighet, likt en Monopol-omgång som aldrig upphör, så fanns det ingen kraft och glöd kvar. Timo Nurmos nötte ut oss. Åtminstone gjorde han det med mig. Alltihop i en obegriplig antiuppvisning i att för sportens skull – och publiken – kunna bjuda på sig själv och sin unika individ till travhäst, den som sagt är en av de mest märkvärdiga och spännande vårt land skådat. Allt detta i ett läge när sporten, vi, väl behöver den som allra mest. Ja, tänk tanken att en stor fotbollsklubb skulle agera så här mot sina trogna supportrar. De som på något sätt är grunden för den stora klubbens existens.
Vägvalet är som sagt svårt att förstå. Jag kan bara inte begripa vad som finns att förlora med att avslöja och kommunicera åtminstone någon liten plan. Att bjuda på något, bara något litet, kring hur det resoneras. Ge oss bara nåt. Minsta bete och vi nöjer oss. Men det enda traventusiasterna fått sig till livs under året är mummel och rökridåer, detta till trots att Calgary Games hos spelbolagen är solklar favorit i Prix d’Amérique.
Allt färre och allt större ägare äger alltmer. Köper det bästa hästmaterialet, betäcker med det mest exklusiva och dominansen bara ökar för varje dag som går. ”Folket” (som blir allt mindre) kommer allt längre från de stora drömmarna och i fallet Calgary Games var till en början Timo Nurmos själv hundraprocentig ägare till hästen han också alltså tränar. Numera är Menhammar Stuteri med och delar, men det är Nurmos som utåt fortsatt sköter (icke)kommunikationen.
Alla vi andra är helt utanför. Känner oss utanför. Behandlas nästan som mindre vetande. Hela hästen ÄR och andas Timo Nurmos, ingen yttre ”Hail Mary-ägartyp” som kan promota existerar, ingen Jörgen Sparredal som entusiastiskt uttrycker att han drömmer om Elitloppet med sin Jiggy Jog. Och ingen utanför den närmaste kretsen får som sagt veta ett jota.
Nu verkar ett liknande tillstånd uppstå kring Francesco Zet. Vårt andra just nu levande fullständiga unikum. Också han ägd av den inre kretsen. Som är de enda som känner till vad som eventuellt kommer att hända i framtiden.
Samtidigt som vi andra alltmer får känslan av att vi aldrig varit längre ifrån sporten än vi är nu.
Möjligen kan det vara hög tid att fundera på att göra någonting åt det.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
HÄR ordnar du lyssning för Trottosports podcast, som utkommer med två avsnitt i veckan (tisdag/fredag). Du betalar dock enbart för de ”ordinarie” tisdagsavsnitten – fredagarna är bonus!
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.