Kvällen då Derbyt tände till – åtminstone lite grann …

Det är likadant varenda år. Att man blir lite lurad. För nånstans i april-maj börjar man, i alla fall jag som är både nostalgiker kring Svenskt Travderby och fortfarande ser det som den allra största hästkapplöpningen, sondera och sortera och tänka till … kring hur det egentligen ser ut inför det som komma skall. Den första söndagen i september. Och så skapar man sig en bild där och då som … alltid – verkligen alltid – har ruckats innan startbilen ska se till att ge sig iväg där på Jägersro.

Vem visste till exempel ens vem Mosaique Face var i april samma år som den vann?

Beau Mec?

Och fjolårets Calgary Games hade knappt börjat starta ännu vid den tidpunkten. Blott den närmaste kretsen visste väl vad som var i görningen. För att bara ta några exempel.

Alltmer har Derbyt gått mot att vara ett nischat lopp. Lite slarvigt uttryckt, men ändå. Kriteriet för treåringar och Derbyt för de ett år äldre har skilts sig åt alltmer för var år som gått. Är i alla fall känslan. Är man med överallt och sliter som treåring, ja då ska det till något alldeles enastående extraordinärt för att finnas kvar i toppen även hösten därpå …

I år har det dock ändå känts mer givet än på länge. Tvärsäkert. Med inte en utmanare till fenomenet Francesco Zet så långt ett enda – skapligt realistiskt – travöga kunnat nå. I synnerhet inte över den långa distansen som ju gäller i ”det blå bandet”. Visst, ”Timo Nurmos verkar tydligen ha något i år igen”, nåt som smugit i Lindesberg, precis som det brukar te sig alltså, men inte kan det väl vara Calgary Games-aktigt på nytt? Det är väl bara inte möjligt. Och dessutom såg det lite sömnigt ut i Örebro-starten näst senast, så nej … i år kan ingenting hindra det vi hela tiden trott. Kring råämnet (för så känns han ju fortfarande trots sin redan bevisade storhet, som ett råämne) Francesco Zet och Daniel Redén.

Fast så kom gårdagskvällen. Och även om jag fortfarande knappt i hyfsat otämjd fantasi kan se någon rubba Francesco Zet, så infann sig i alla fall nåt slags gnista. Nåt slags ilning av spänning i magen. För som han såg ut på Solvalla denna tisdagskväll Lulius Boko! I samma veva som solen höll på att krypa ner bakom stallbacken, denne läckerbit till Muscle Hill-son. Initialt var han anmäld barfota runt om; till slut blev det ”bara” lättning från järn- till aluminiumskor – och svaret blev en travhäst som plötsligt svävade fram. Som en glada över ett öppet skånskt fält en klar vindstilla sommarkväll. Barfotabalansen sägs nu sparas till en kommande … just det … Derbyfinal.

Hur länge ges åtta gånger på Lulius Boko?

En final som nu – om det går som det ska i kvalen – faktiskt trots allt tände till. För tänk om det är en ny Calgary Games, Lulius Boko. Tänk om. Då kan det ju hastigt och lustigt bli ett av de mest storslagna Derbyn som körts. Ett 1985-Derby. Ett Sahara Dynamite som sluggar mot Wellino Boko. Eller ett Yield Boko/Maharajah.

Ja, det hände någonting med Svenskt Travderby under tisdagskvällen. Till slut gjorde det det.

Och ungefär som vanligt alltså …

Henrik Ingvarsson

Numera kommer vår podcast ut med två episoder i veckan (till priset av en), då vi även publicerar ett avsnitt på fredagar. För att kunna lyssna på oss fixar du en Patreon-registrering på nedanstående DENNA länk:

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.

follow me