Årets Åbergs – fantastiskt och fasansfullt

Det blev lite som ett extranummer med Thåström till slut, ett sådant då bandet inte ens deltar. Bara Pimme och en akustisk gitarr och kanske ’Brevet till 10:e våningen’ och en publik i ett sånt där läge då de glömde allt vad vardag var och bara hänförd blickade ut över en unik och suverän uppenbarelse. Och en uppvisning i sin konstform.

För nä, det var och blev inte direkt spännande, Hugo Åbergs Memorial 2022. Okej då, möjligen i runt 140 meter så var det det. På ett ungefär 140 meter. Så kanske det var det ett och annat öga som var uppspelt uppspärrat. En och en annan mage det ilade till i. Men annars. När alla insåg, fattade, att Don Fanucci Zet hade hållit ledningen, ja då var det ju liksom över. Slut. Fullkomligt totaltklart. Och som med Thåström, bara en njutning.

För utebliven nerv till trots, så vackert det var. Ja, den undanfösta spänningen till trots hindrade inte att åtminstone jag fick årets finaste, mest glittrande, ögonblick mig till livs. Faktiskt ett av de där tillfällena i hela travlivet som för evigt etsar sig fast, jag tror det.

Solen var knappt synlig den här Åbergskvällen. Så som den annars brukar. Så som den … ska vara. Och när Daniel Redéns Don Fanucci Zet klev ur den sista svängen när klockan väl hade hunnit bli kvart över nio så fanns den – uppklarnande himmel till trots – verkligen inte där. Likväl, det där ögonblicket då denne så märkvärdige häst på sitt så speciella vis, likt på en virknål snurrade sig ur den sista svängen, är som sagt hittills hela årets mest hänförande travstund. Jag stod precis där, på den punkten, precis där Hard Livin-sonen 250 meter från mål i Örjan Kihlströms storloppshänder på en och samma gång både ville och inte ville springa ifrån sina motståndare.

Sällan eller aldrig har jag sett en storloppsvinnare på alla tänkbara vis lika självsäker som i Malmös östra delar den sista julitisdagen 2022. Det var ett Mack Lobell-ögonblick, ett Victory Tilly-dito, ett som var i närheten av när Maharajah stack den sista Derbykniven i Yield Boko då det begav sig. Fast på ett helt annat sätt, såklart.

Don Fanucci Zet i Hugo Åbergs 2022 klev in på min topplista över de allra mest minnesvärda travsportmomenten.

Ledsamt nog, så blev Åbergskvällen ännu ett bevis på det fasansfulla publiktappet. Ja, var det verkligen Åbergs vi var på? Rent känslomässigt blir svaret en hjärna som skriker nej. Jag har besökt detta evenemang sedan 1985, det har alltid varit den enda travtävlingsdag där jag känt att jag aldrig vill att den ska ta slut; och även om snittet minskade även innan pandemin, så ”kändes det Åbergs” fortfarande. I år var den förnimmelsen som bortblåst, som om någon hade raderat den ur kalendern, och ingen vettig människa kan ha kallat den för ”magisk” när de släntrade hemåt.

Segerdefilering i Hugo Åbergs så sent som 2016.

Hugo Åbergs på samma plats 2022.

Det diskuteras just nu en del om hur det räknades publiksiffror förr jämfört med nu, och de flesta verkar anse att siffrorna tidigare friserades likt pudelrockarna på 1980-talet. Jag kan säga så här, om det är någon siffra som ”höftats upp” genom åren så är det de 5.284 personerna som sades vara på plats i tisdags.

En Åbergskväll som inte längre är en Åbergskväll. Det är ett konstaterande som gör outsägligt ont.

Henrik Ingvarsson

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me