Youtube-kontot Retro TV/Radio Sweden är i all sin ljuvlighet i största allmänhet som ett travsport-slag i mellangärdet. Med alla sina nostalgiindränkta vhs-inspelningar från mestadels tidigt 1990-tal och framåt. Det är DD-sändningar, V75 med Brandeby och Lydia Capolicchio, och det är Riks-V5 från Solvalla med Loket. Efter varenda tryck på någon av filmerna bubblar det, precis både här och där.
Och så finns det en som fullkomligt knockar. En som lades ut alldeles nyligen, av denna okända hjälte bakom kontot.
Det är nämligen en av de märkvärdigaste tävlingsdagar jag upplevt. Den 28 december 1994.
1994 var ett besynnerligt år. För många. Det hände mycket. VM-sommaren såklart. Senare under hösten och vintern såväl Estoniakatastrofen som Stureplansmorden. Själv blev jag lämnad i ett förhållande under slutdelen av 1993 och mådde fruktansvärt under året som följde. Som relativt nyinflyttad till Stockholm var jag såväl ensam som vilsen. Med ett självförtroende fullkomligt i botten. Men … jag hade Solvalla. Alla kvällar där. I vimlet. Där jag inte kände någon men kände igen alla. Det var mitt andra hem, oaktat allt.
Fast efter den där varma (VM)sommaren 94 trodde jag ändå att lösningen var att flytta hem till Blekinge igen, så det gjorde jag. Och … stod ut i tre månader. Eller inte ens det; jag sökte jobb i min drömstad igen redan efter några veckor, åkte upp på intervju, fick napp, och en andrahandslägenhet vid Vanadisplan, och så gick flyttlasset tillbaka upp igen den … 28 december. Och ja, jag är en otålig fan när det vill sig, en som går på instinkt och på uppstuds, det har visat sig både förr och senare, och hur det än var så rullade tåget upp den här onsdagen, som knatade in på Stockholms central strax efter lunch, allt medan mitt flyttlass med lastbil skulle anlända Gävlegatan i Vasastan framåt tretiden; fast det drog ut på tiden, otåligt tittade jag konstant på klockan, minut efter minut gick, för inga mobiler att finna fanns, men strax efter halv fem krängde det i alla fall in en lastbil i decembermörkret mitt emot Gula Tidningens lokaler.
Högst troligt har ingen flyttfirma nånsin fått mer stöttning kring bärhjälp från en kund som denna sena eftermiddag. I synnerhet inte för en lya på tre trappor utan hiss. För det här skulle bara gå. Det skulle bara hinnas. Och strax innan 18 sade jag tack och hej till mina ”arbetskollegor”, snörde på mig skor och över min svettiga ryggrad en täckjacka. Sprang till S:t Erikplans tunnelbanestation. Klev av tåget vid Brommaplan, för att precis hinna med 18.15-direktbussen mot Solvalla. Tio minuter senare hörde jag sedan speaker Peter Schölander i den nollgradiga luften kalla till start om fem minuter, medan jag gick i riktning mot E-läktaren.
Jag kände ingen. Men kände fortfarande igen alla. Och det var fantastiskt. Jag var hemma. Kände mig hemma. Igen. På något sätt började också ett nytt liv där. Och då.
När jag nu återser loppen som lagts ut på Youtube inser jag att inte minns en enda av vinnarna. Inte loppen i sig heller.
Men i mitt inre kan jag se alla ansikten på publikplatserna, jag lovar. Troligen lever många av dem inte ens idag. Men se dem kan jag fortfarande.
Och Runda Toton som lyser upp sista sväng. Kan jag också se.
Alltihop i en kväll då jag sällan varit lyckligare.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.