Det kan verka futtigt som en enskild företeelse så där. Det faktum att Svensk Travsports sportchef Robert Karlsson på lördag kväll i det sommarromantiska Boden och dess midnattssol … ska agera anlitad löpningsreferent under Norrbottenbanans stora händelse under året. I det tävlingssammanhang som är bland det vackraste vi har i travet. Så som Robert förtjänstfullt gjort under flera tidigare år.
Att man – eller ja, jag då – sätter ett frågetecken för det.
Och att det i sig samtidigt på nåt sätt blir grejen. Att knappt ingen nånsin sätter några frågetecken inför denna typ av saker. Att ingen reagerar. Reflekterar. Analyserar. Är travfolk verkligen så korkade? Vill man snudd på kasta ur sig.
Jag tror att jag i vår podd när det annonserades att Robert skulle bli ST:s nye sportchef faktiskt till och med uttryckte det; att fan, så han innerst inne kommer att sakna just det där. Att referera travlopp. Och att han nu ju inte kommer att kunna göra det.
För man kan ju inte det; å ena sidan bli attackerad av Ulf Ohlssons advokat kring 22-milaregeln, för att i nästa moment hålla i mikrofonen för att reffa och göra underhållning av hästar som nämnde Ohlsson kör. För att ta ett fjäderlätt exempel.
Någon gång får man faktiskt som individ ta ett beslut. När jag nu väljer att åtaga mig detta uppdrag, då får jag faktiskt lov att välja bort det där andra. Jag kan inte både äta kakan och ha den kvar. Hur svårt kan det vara att förstå? Det var som när Thomas Nilsson en gång i slutet av 1990-taler ville bli sportchef på STC – och på samma gång fortsätta kommentera i tv. Det gick liksom inte …
Fast väldigt svårt i travet att ta till sig är det, uppenbart.
För i denna sörja kan man: å ena sidan jobba åt och vara anställd för till exempel en travtränare, å andra nästa dag ha journalistiskt uppdrag i en tevesändning. Man kan ena sekunden vara iklädd körsvensdress för att deltaga aktivt i travlopp, för att i andra i samma dress utge sig för att vara intervjuare, återigen i nåt slags journalistiskt anslag.
Och – kanske det mest iögonfallande av allt eftersom det där i grunden finns rutinerade publicister bakom – att vara aktiv i sporten ena stunden. För att sedan regelbundet vara krönikör i någon av våra största tidningar den andra. Ja, alltså, man kan ju bli både förbryllad och vakna med blödande såväl mage som hjärna för mindre,
För ni vet hur det är, ibland släntrar allting bara på. Livet är som det är, man ramlar in i sina perioder då man knappt reflekterar. Även jag gör det. Tillvaron går liksom sin gilla gång, rutinerna tar över, man orkar inte, mäktar inte med att strida, inte reagera, inte argumentera. Man orkar inte bry sig, kort och gott. En vardagslivets autopilot där till slut något blir normalt, fast det inte är det. Egentligen är det precis tvärtom.
Fast så uppstår det ändå, till sist. Absurditeten når ikapp en. Klappar en påminnande om axeln och frågar … är inte just det här förbaskat jävla konstigt ändå, så säg. Vakna!
I det att etablerade, rutinerade, sedan urminnes tider och sekler tillbaka väl ansedda publicister kan se så olika på hur journalistik och graden av allvar i den ska existera, beroende på genre. Till och med – och kanske i synnerhet – när det handlar om stora mediehus. I allmänjournalistiken och låt säga övrig sportjournalistik utgör den sig å ena sidan för att ställa ytterligt höga krav på vad som ska räcka för att saker och ting ska kunna publiceras. Samtidigt som när det handlar om vissa delar av travsporten, då verkar plötsligt alla sådana gränskontroller kunna passeras med sovande väktare.
Dessa krönikor skrivs alltid, alltid – och givetvis via hjälp av spökskrivare – i egenintresse. I den riktning som gynnar en själv. Dem själva. Och detta alltså i just dessa väl ansedda journalistiska tidningarnas ambitioner. Det är bara det att … samtidigt som redaktörer nagelfar det som kommer in från andra skribenter, så får uppenbart travsportens aktiva passera gränsen med precis vad som helst i resväskan.
Vad Robert Bergh i Expressen till exempel upprepat i sitt personliga agg mot en konkurrent fått vräka ur sig om tränarkollegan Daniel Redén är bara det en helt egen historia. En tragikomisk sådan, i en aktion ingen annan aktiv i någon annan idrott i något annat sammanhang i precis hela världen nånsin skulle få tillåtas göra. Jag tror faktiskt att jag utan tvekan kan fastslå det.
I Sveriges näst största tidning figurerar sedan länge också Stefan Melander. Han gnäller på det mesta i sporten, utom när det gäller det han själv företräder; tränarna, kuskarna och sina hästar. Bara den allra senaste tiden har han mer än en gång ogenerat fått göra reklam för sin egen avelshingst Nuncio inför en av de största årliga hästauktioner som travsporten har. Det enskilt i sig är såklart inget annat än häpnadsväckande. Regelrätt gratis marknadsföring bara så där. Utan nån reaktion.
Men ändå var det när han lika skamlöst härom veckan utropade att han minsann inte tror att någon form av fusk (som till exempel dopning) förekommer i sporten, som den där klappen på min axel kom. För trots att Melander mer än de flesta har öronen utåt och mot rälsen och allt vad det är, och i andra ämnen ger uttryck för just hur mycket han vet och i högsta grad lär känna till vad som försiggår och har försiggått även i dess mörkare sammanhang, så torgfördes alltså orden: ”Övervakningsstall, en så kallad Detention Barn, är det stora modeordet inför den svenska storloppssäsongen. Även om jag inte tror att det finns något fusk att upptäcka är jag i grunden positiv till fenomenet”.
”Även om jag inte tror att det finns något fusk att upptäcka”, alltså.
I sin möjliga undanskymdhet, insprängt mitt i ett stycke som många troligen just vardagslivsautopilotscrollar förbi, både magstarkt och lögnaktigt.
Ingenting kan få mig att tro annat, såväl i dåtid som nutid. Att han vet. Bara den senaste tiden finns en rad exempel på konstigheter med både konkreta fall och där tränare som vunnit storlopp i närtid tidigare varit både fällda och avstängda för dopning.
Likväl uttrycker Melander: ”jag inte tror att det finns något fusk att upptäcka”.
Så berätta för mig varför travsportens aktiva, som de enda på hela detta jordklot, i journalistiska sammanhang själva ska få driva agendan?
För övrigt har jag ställt just den frågan till Expressens sportchef Kalle Forssell, som vänligt med många ord hörde av sig, dock utan att på något vis svara på den egentliga frågan. Inte på hur det kan komma sig, inte hur de resonerar, mer än att Bergh och Melander ”är travtränare och kuskar som är inne i smeten och skriver utifrån sina egna synvinklar”. Han svarade heller inte på den i mitt tycke intressanta frågan/detaljen kring den externa mediebyrån Kapten Kidd, som ansvarar för det mesta av travbevakningen i Expressen, att dessa har egenägda hästar i träning hos såväl Robert Bergh som hos en annan av deras samarbetspartner, Johan Untersteiner.
Robert Bergh ja, som för övrigt för någon dryg vecka sedan tyckte sig ha sig ha rätt att oanmäld släntra förbi sin fiende Daniel Redéns gård på vägen till tävlingarna på Axevalla*, åka upp från landsvägen de två kilometerna längs den samfällighetsgrusväg som går fram till Stall Zet, via stallen ta sig till sandbanan, känna på och ta med sig lite av den. Tydligen fullkomligt normalt beteende, enligt honom själv och många i travet. Då bör man utöver detta veta att han upprepat i just sina krönikor uttryckt sitt agg mot Daniel Redén i Expressen, i synnerhet kring Propulsion-ärendet OCH att han senare på eftermiddagen samma dag träffade på Redén på Axevalla, utan att nämna att han varit på besök. Ren kutym det också i travets värld, får man anta.
Och på lördag ska alltså ST:s högsta sportsliga höns, Robert Karlsson, referera, göra underhållning, av en del av ovanstående, i detta virrvarr av gränser som varken existerar eller det ens som sagt reflekteras kring.
Ingen mer än jag som känner att allt känns bara ”en smula” smetigt?
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Foto överst: KANAL75
* EDIT. Texten har ändrats i efterhand, då det var Axevallas tävlingar under söndagen händelsen handlade om, och inte som tidigare angavs lördagens i Mantorp.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.