Elitloppet 1978.
Berndt Lindstedt (bilden nedan) vann ett av försöken med Pershing. Var senare en av favoriterna i finalen. Det startspår som Berndt absolut inte ville ha var spår 1. Innerspåret. Pershing hatade det. Nu hade Lindstedt inget att välja på. Han tilldelades spåret. Reglerna var sådana. Den snabbaste försöksvinnaren fick spår 1 i finalen. Spelad till 3,90 blev det galopp direkt. Året efter hade reglerna ändrats. Försöksvinnarna fick välja spår. Pershing vann försöket igen. Berndt valde spår tre i finalen. Från andra par utvändigt avgjorde sedan Pershing till en mycket enkel seger före Hadol du Vivier och Madison Avenue.
Jag kom att tänka på Pershings galopp 1978 när jag tittade på lottningen i går. Örjan Kihlström klev fram. Skojade lite och placerade Don Fanucci Zet på spår 8. ”Han är ju van vid det”. När allvaret tog över var det ingen tvekan. Örjan ville starta från innerspåret. Då slog det mig direkt: Lex Pershing. Och så blev det. Precis som Pershing var Don Fanucci Zet borta ur leken direkt. Örjan Kihlström och Daniel Redén brukar göra det mesta rätt. När de nu slog sina kloka huvuden ihop blev det galet. De gav inte sin häst chansen. Misstaget kan ha kostat segern i Elitloppet. Sådan är idrotten. Spelare gör misstag. Tränare tar dåliga beslut. Konstigt vore annars. Och tur är väl det.
När Don Fanucci Zet galopperade gick luften ur Elitloppet. Trodde vi. Det var en villfarelse. Årets upplaga blev det häftigaste vi sett på många år. En renässans. En pånyttfödelse av det finaste konstverket vi har i svensk travsport. Som en final i Champions League. Med champagnefotboll. Som slutar 4 – 3. Etonnant blev en osannolik vinnare. När han galopperade, i utgången av den näst sista kurvan, räknade åtminstone jag bort honom. Många andra också. Gissar jag.
Han kom tillbaka, den åttaårige fransmannen. Och som han gjorde det. När många hade räknat in Hail Mary som vinnare (inklusive kusken Erik Adielsson) slog Etonnant till. Så nära publiken det gick att komma avgjorde hingsten på ett ganska enkelt sätt. Fem år efter att hans pappa Timoko hade vunnit Elitloppet för andra gången.
Den franska hästen är ett styrkefenomen. Igår utnyttjade kusken Anthony Barrier styrkan på rätt sätt. Etonnant fick verkligen kämpa ute i spåren för att vinna och springa in fem miljoner kronor till sina ägare.
Det kom nästan 20 000 personer till Solvalla i går. I ett historiskt perspektiv är det en ganska svag publiksiffra. Ändå både glädjande och överraskande. Efter två inställda år fanns orosmoln på himlen. De skingrades. Solvallas ledning kan med stolthet summera den gångna helgen.
Elitloppet blev en påminnelse om hur dramatiskt och spännande ett travlopp kan vara. En sluggerfest. Ett sjöslag. Men också med oväntade taktiska inslag. Hela helgen på Solvalla blev en välkommen påminnelse om hur stor travsporten egentligen är. En gigantisk happening när så många internationella gäster kommer. Hästar. Tränare. Kuskar. Skötare. Ägare. Uppfödare. Och publiken.
Sådana här fester krävs för att folkets kärlek till travet skall bibehållas. För att vi skall kunna lova tro och livslång kärlek. Som i ett äktenskap alltså.
Till sist: Matteus Lillieborg är alltid påläst. Engagerad. Tyvärr glömmer han ibland att sätta punkt. Det blir en fråga för mycket. Som i går när han frågade Örjan Kihlström var han placerade in missen i Elitloppet bland sina stora misslyckanden. Örjan blev aningen konfunderad. Svaret: ”Det orkar jag knappast tänka på”.
Lennart Persson
Foto överst: Kanal75
