Och det kom, efter närmare två år så kom det, det slutgiltiga (Överdoms-)domslutet i det till bristningsgränsen utdragna caset om Propulsion och kring det som på svenska kallas nervsnittning. Alla som läser här vet vilket det blev.
Och det jag känner mest av allt är; att dagen då det beskedet kom blev en enda lång fest för ”’väntad-utgång’-utan-att-ha-satt-sig-in-det-minsta-och-med-facit-i-hand-män”.
Oj, vad det blev en uppvisning av just dom. Som de hade koll. Som de visste. Hela tiden.
I grunden efter Överdomstolens beslut annars, det tog en stund att hämta sig. Det hela är allt lite svårt att sammanfatta. Efter två år. Två år i att faktiskt till skillnad från ”’väntad-utgång’-utan-att-ha-satt-sig-in-det-minsta-och-med-facit-i-hand-männen” försökt ha bringat klarhet i alla omständigheter.
För om man har just det: i artiklar och genomsökningar och granskningar och verkligen haft som målsättning att vända på så många stenar det går, utan att vara en efterhandskonstruktör; då är slutresultatet ganska häpnadsväckande. I den fullständiga unikitet det här fallet handlar om.
Daniel Redén är född 1979. Jag tror helt allvarligt att han innan 2019, då 40 år gammal, inte ens hade hört talats om termen nervsnittning/nerved. Själv hade jag efter närmare 40 år som inbiten i travet, varav därav drygt 20 år som journalist i sporten, aldrig sett eller lyssnat till termen före två dagar efter Elitloppet 2020. När det från norskt håll från ingenstans dök upp.
Men nu, två är senare, har alla plötsligt de glasklara pappren framför sig. Som liksom att tippa när V75-loppen redan har gått i mål. Då man alltid har sju rätt. Oaktat utdelning. Det är liksom alla tiders samlade efterkloka ”bongvisare” vi bevittnar.
Jag hade nyligen kontakt med en person på det amerikanska travförbundet USTA; i ett annat ärende. Kring andra frågor. Och till en början var allt så trevligt och puttrigt tillmötesgående och ”fråga om precis vad du vill, inga problem”, ända tills jag till sist försökte mig på att få svar på ett par detaljer om Propulsion och de nerveduppgifter som vid högst oklart tillfälle lades in i USTA:s databas. Jag säger det igen: högst oklart tillfälle. Då blev tonen från personen där över plötsligt en helt annan … ja, vi kan till och med benämna den kallsinnig. Föga oväntat såklart, men likväl – så som är lätt att tolka det – i ett slags förbunden-emellan-hållning.
”Den största skandalen någonsin”, har den ju kallats. Den här ”affären”. Vilket i så fall skulle innebära att till exempel aktiva som systematiskt medvetet petar i sina hästar substanser som både kan skada djuren (och bevisligen gör) eller är uppenbart ute efter att tillskansa sig fördelar och utan skrupler fuska sig till framgångar … är bättre kålsupare än det nål-i-en-höstack-virrvarr Daniel Redén osannolikt lyckades hamna i.
Och jo, jag kan hålla med om att det är den största skandalen. På ett plan kan jag det. I det faktum att just förbundet Svensk Travsport (ST) helt slinker undan ansvar eller konsekvenser. Efter åtminstone det tiotal antal gånger man godkänt Propulsion och satt klartecken-stämpel på att han är tillåten att såväl tävla som avla. Trots sin osedvanligt klantiga hantering klarar man sig, trots att man till och med i förhandlingsförhör sitter och blåljuger. Alla ansvariga vid tillfället för importen och avelsgodkännande sitter kvar. ST … slinker helt och fullt.
Det finns detaljer i den här domen som gör att man hajar till. Det finns inte minst omständigheter i massor i precis hela ärendet, vilka inte minst publicerats här på Trottosport, som gör det här så synnerligen intrikat.
Men vad är det för mening att försöka peka på dessa. Igen. Ännu en gång.
Ingen bryr sig ändå. Ingen orkar liksom på allvar ta till sig.
Nej, då är det bekvämare och lättare att i efterhand i ett fullständigt unikt fall och utan att vilja ha rört på ett enda finger längs vägen utbrista att:
”Det var en väntad utgång”.
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.