Dopningen: Nedslående, oroande, men också positiva tecken i skyn

Det är ett av de där ögonblicken i livet som aldrig försvinner. Den sena julinatten, i vilken jag hade hållit mig vaken i det allra längsta, för att få uppleva den dittills – tror jag – mest upphaussade 100-metersfinalen världen suktat efter. Den i Seoul 1988. Och i synnerhet kampen, bataljen, slaget mellan Ben Johnson och Carl Lewis.

Jag är osäker på hur långt före den som ögonen gav upp. Då det inte längre var möjligt att hålla dem upprätta. Det jag heller aldrig glömmer är vrålet som väcker mig när startskottet just smällt av, och att jag med anledning av hur, så att säga, begränsat omfånget av en 100-metersfinal är … aldrig hinner komma in i loppet. Jag uppfattar bara Johnsons utklassning av Lewis och hör – tror jag det var – Christer Ulfbåge skrika att det är en fantastisk tid och att det är världsrekord och det största vi varit med om. Typ. Ett par dagar senare kom sedan chocken. Dopningsbomben. Det hela var fusk. Det var inte på riktigt. Allt var fejk. Och nånting i mig dog väl redan där och då. Även om jag fortsatte att konsumera friidrott ett antal år ytterligare.

Sedan länge är det dock inte så längre. Det blev för mycket till sist. Känslan av att aldrig kunna lita på något, inte ett enda resultat eller på att ärevarvet var renhårigt förtjänt, det tog till slut musten och glädjen på den i grunden så vackra sporten friidrott, ur mig.

Och nu är den på väg att göra detsamma med travsporten. Ja, ingen i den kan väl ha undgått att det pratas dopning i den mer än kanske någonsin. Och delvis är det möjligen mitt eget ”fel”. Efter mitt nyliga avslöjande och granskning av Halmstadtränaren Jerry Riordan. Ett uppslag som glädjande nog många tagit till sig och som det känns vaknat till av, men där det såklart också finns skeptiker och de som ifrågasätter. Ställer sig till exempel tveksamma till hur farlig den där bilden (som vi publicerade) verkligen är, och verkar inte riktigt vilja ta in hela kontexten, i alla de personer som kommit med utsagor om att just det bilden visar sker systematiskt och kontinuerligt i Jerry Riordans stall. Ja, jag är nog uppe i att ha haft kontakt med ett tjugotal (20) personer som helt oberoende av varandra bekräftar och säger samma sak. Att det hela sker – och har skett – hela tiden. Utan veterinär inblandning.

Men många verkar ändå vissla vidare. Och det är här oron och rädslan hos mig infinner sig. I Halmstad hukar man sig under paraplyet. Halmstadpodden har i ett antal avsnitt efter avslöjandet kvittrat vidare i lättsam stil som om ingenting hänt eller sagts. Ordföranden Dag Ekner vet inget. Sportchef Jan-Olof Molin likaså, även om han ”hört rykten”. Kuskar, konkurrenter, fortsätter att köra åt Riordan. Ja, till och med toppar i ST:s ledning ska förresten också – historiskt – ha haft vetskap om de förehavanden som beskrivits, utan att ha vidtagit åtgärder.

I Frankrike har just det i grunden förtjusande ”Vintermeetinget” startat. Med toppsport på Vincennes om inte dagligen så för det mesta. Men … vad kan vi lita på? Kommer vi att kunna lita på. Med nyliga kobolt-avslöjanden i minnet, med starka källor som säger att det franska förbundet ska ha blundat för nya skandaler kring stortränare för ett par år sedan, och med Souloy på näthinnan. Från USA har vi det tunga FBI-arbetet som fångat ett stort antal tränare trots att positiva dopningsprov inte kunnat påvisats. Åke Svanstedt åkte precis dit för just det medel som i stor omfattning sägs ha figurerat i just den där stora ”FBI-härvan”, men skyller såklart ifrån sig. Precis som Jerry Riordan. Precis som … alla alltid gör. Och under torsdagen rapporterade norska trav365.no om att det just nu pågår ett omfattande polisarbete runt en nordisk stortränare, vilken varit involverad i dopingfall tidigare, för förehavanden runt anabola steroider. Kort sagt: det är mycket. Det är ledsamt och nedslående mycket.

Om det inte ses något positivt runt horisonten?

Jo, trots allt gör det det. Bara det att just nu offentligt mer pratas om saken är till att börja med ett tecken i rätt riktning. Fler tips strömmar in, både till mig och – framförallt – förbundet. Med nya personer på plats på ST upplever jag också ett annat driv, ett annat allvar, en annan insikt. Hunden Lykke känns som ett intressant tillskott i jaktportalen, ja måtte han exempelvis ha blivit inlärd på så kallad milkshake och andra prerace-förehavanden, något Mattias Falkbåge, säkerhetschefen på ST inte vill svara på, med den rimliga hänvisningen att ”de som dopar ej skall kunna anpassa sig samt att det blir troligen en större förebyggande effekt om man som dopare ej kan vara säker på vad som upptäcks”. Ja, nånstans känns det ändå som det blivit ett visst tryck på fuskarna, låt oss hoppas inte alltför tillfälligt.

Även om det givetvis finns mer att önska. Jag skulle gärna som sagt se fler ställningstaganden från kuskar, hästägare, andra aktiva. Att fler medier vågar gräva, utan rädsla för att det skulle vara ”negativt för sporten om skit kom fram” (det måste nämligen långsiktigt vara tvärtom!). Att människor som ser eller sett saker, att man trots att jag förstår det jobbiga och svåra i det hela, vågar stå upp. Stå upp för det vackra i travsporten. För det vi väl alla i den blev förälskade i en gång, skönheten kring värmningen i bakvarv en solig seneftermiddag eller när tolv tävlande rör sig och ärligt kämpar över ett upplopp.

Och i synnerhet och alltid. För – hästarna.

I motsats till Ben Johnson har de ju som alla vet nämligen inte valt själva.

Henrik Ingvarsson
moc.a1638413357ilet@1638413357nossr1638413357avgni1638413357.kirn1638413357eh1638413357

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me