Det ska först sägas. Jag har, som alla människor, gått fel genom åren. Navigerat galet. Åt vänster när det rätta var höger och tvärtom. Blivit besviken. Sviken. Av personer man trott det bästa om. Ska sanningen fram blir man det hela tiden. Man trampar skevt. Jag är faktiskt precis just nu i en situation där alltför mycket energi går åt till just det. Att känna irritation, frustration. Kring någon man trodde för mycket om. Litade på. Trodde något … annat om.
Men. Fast med ovanstående lilla reservation om felbedömningar så vill jag faktiskt säga. Att det är ju själva fan också. Att just en sådan som Trond Anderssen ska tvingas kapitulera. Jag är inte mycket för uttrycket ”förlorade kampen mot”, för jag tror inte på det där. Jag är säker på Trond kämpade lika mycket som alla andra. Att han också ville leva. Som fan. I hans fall blev det bara som det blev. Som för så många andra. Det bestäms inte av någon eventuell vilja. Eller något annat. Det bara blir. Livet bara ändar i något så pissigt som en döende cancer.
Jag träffade Trond Anderssen kanske en handfull gånger. På stallbackar. I jobbsituationer. Och jag är inte dummare än att jag fattar att han knappast tänkte på mig någon enda gång varken förr eller senare efter de tillfällena. Sedan så pratade vi på telefon ett rejält mycket större antal gånger, och inte heller de gångerna var knappast nåt som satte några livsavgörande avtryck i Trond. Han hade sitt liv. Jag mitt. Vi våra olika nära vänner.
Men, med det sagt; det visar ändå något om en människa, i det att alltid vara vänlig, att i ett samtal se den andre personen i ögonen, att vara där, att just där och då bry sig. Respektera den andres roll. Att alltid visa en medmänsklighet. I något som utstrålar, jag vill dig ingenting ont. Jag är bara på en plats, där jag gör mitt. Och du på en där du gör ditt. Och där möts vi. För att vi är människor. För att vi går sida vid sida här under vår lilla, korta, korta tid på jorden. I den paus när vi inte är döda.
Och du, Trond Anderssen, tvingades dessvärre försvinna för tidigt ur den där pausen.
En av de på alla vis bästa i travsporten, vågar jag trots allt faktiskt säga.
För dig dricker jag ett glas Etna i kväll. Jag som har lyckan att få vara kvar ett tag till. Och firar livet.
Sedan så ska jag kolla in några lopp med Yarrah Boko och tänka på dig. Och din medmänsklighet.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.