Fredagen som hade allt – även ännu en nivå av hat

Annons

Fredagen var som alla jordens väder. Allt inrymdes. Precis varenda ett. Här i Peppinge försöker de allt slöare humlorna få ur sig det sista från lavendelns alltmer utnötta blommor. I OS-finalen var det ju klart. Färdigt. Redo. För det vackraste avslutet av dem alla. Tårarna – de av tacksamhet och unnande – för de bilder som skulle komma var redan på väg ut. Och hatet efteråt, till och med den gränsen kunde överträdas, fast vad tror man ens längre, till och med denna händelse kunde en representant för Sverigedemokraterna tycka var rätt åt dem … på grund av landslagets stöd för Black Lives Matter och alla människors lika värde. Till och med den ribban kunde hoppas över och nu finns snart ingen ljusglimt.

Men som en ren, poetisk motvikt till precis det spelar Emil Jensen i Solhällan på kvällen. Spelar, sjunger – och som vanligt i all väsentlig del också … pratar. Talar. Talar fantastiskt. Roligt och viktigt. Om exakt det ovannämnda hatets motvikt. Som en porlande bäck fyller han oss med kärlek och anständighet, allt från naturens makt och kraft till att … kolla på dåliga filmer.

Under tiden gör Francesco Zet det jag faktiskt lovade i veckans avsnitt, även om det – när jag välsignat en stund senare kunde titta i arkivet – kanske såg ännu lite mer lattjande ut än jag kunde tro. Precis som den han är namngiven efter, vackert, lekande och himmelens talangfullt. Det är klart att han rakar hem finalen också.

Och så vemodet till slut. Emil Jensen tillsammans med den på sång och fiol lika fantastiska Hanna Ekström säger hej då vid halv tio. Mörkret sänker sig över fälten. Vi traskar hemåt i augustikvällen, den aningen kyliga, och det är svårt att undgå att känna att det var den sommaren det.

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.

follow me