En bild säger mer än pang i mellangärdet

Annons

Jodå.

Där uppe nånstans är jag. Finns jag. Åttiotalet har förvisso krängt över i nittioditot, men troligen fortfarande är det anständigt långt hår som gäller. I nacken.

Det är septemberljummet. Det är det älskade Jägersro. Det är läktarnas läktare. Och J:et vid målet, en bit in på innerplan, står fortsatt i blom.

Ja, tänk vad en bild kan få kroppen att reagera.

Och just i den stunden då allting detta sker förstår jag ingenting. Som så ofta både då, förr och nu i den här sporten. Hur i herrans namn Erik Berglöf kan vara den som stormar först mot mål i Svenskt Travderby. Som om han hanterade en leksak hade han glidit ut i slagläge ur den sista kurvan, precis nedanför mig och alla andra på just den där utomhusläktaren, sedan vridit ut sin docka, och försvunnit ifrån konkurrenterna på ett fåtal steg. Under Malmös begynnande höststol var det avgjort redan 200 meter från mål, och jag och säkert fler med mig står bara och gapar där under Ridhallsbyggnadens tak. Sans Rival och Berglöf formligen rusar ifrån alla storheter; Frick, Johansson, Skräcken, Hanné, och allt vad de heter. Jag minns knappt ens vem jag själv trodde på, möjligen var det den Frick kör in som tvåa, det Stig H-tränade stoet Carina Crown, men oavsett vilket var det aldrig nära.

Men bilden. Alltid och varje gång. Bilden i den där vinkeln från den där tiden är som ett slag i mellangärdet. Utan undantag, utan respit. Det är travsporten i sitt essä. Det är banan jag älskade. Det är folket. Vimlet. Det är läktaren jag behärskade varenda betongbit av. Ja, ser ni till exempel högtalarna där innanför glaset. Cafét med sin servering längst ner? Och så utedelen, där man höll till under somrarna och alltid dessa Derbydagar, med den kungliga delen mitt på, men som vid den här tiden fick nyttjas av alla och envar.

Och galopprailen, den är nerplockad, bara en sån sak.

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.

follow me