I vattnande ögon minns han den första fölningen

Livet står stilla. Stilla som en solig morgon i maj. Och flyger ifrån honom på samma gång.

Jag läser denna torsdag, att nickar ska begränsas under träning i England. Även på högsta nivå. Alltså till och med i Premier League. Detta på grund av en studie som visar att sannolikheten att en proffsspelare dör av demens är tre och en halv gånger (tre och en halv!) högre än genomsnittet av befolkningen i samma ålder.

Min pappa spelade fotboll under 1950- och 1960-talen, en bit in på 1970- också. Och finns det uppenbara risker med dagens typ av fotbollar, så vågar man knappt tänka på de hårda, tunga läderbollar som var det som gällde under denna tid. Flera i hans lag från storhetstiden han och hans lagkamrater upplevde drabbades mycket riktigt också av demens. Nu även pappa. Det behöver såklart inte vara orsaken, men det kan mycket väl samtidigt bero på just det.

Ingenting fastnar längre. Tiden existerar inte. Livet står stilla. Och flyger ifrån honom på samma gång.

Fast han är lenare. Vi, som haft en knagglig relation genom livet … plötsligt är friktionen som bortblåst i demensens vind. Det outredda kommer nu aldrig att redas ut, och det är en svår sak att ta in och lättnad i ett och samma andetag. Han är lenare och kommer ihåg saker från förr, samtidigt som han för sjätte gången på en timme undrar varför inte bilen som ska ta honom till dagverksamheten kommer, trots att det är långt kvar tills den verkligen ska anlända. Han minns att hans Quasi Broline vann lopp på 1990-talet, han kommer ihåg tiden när han födde upp hästar ute på landet, med vattnande ögon berättar han om upplevelsen av första fölningen, men … varför kommer inte bilen och hämtar mig någon gång?

Jävla nickar. Jävla tunga bollar. Kanske.

Och livet står stilla. Och flyger ifrån honom på samma gång.