Hugo Åbergs Memorial är det mest skimrande jag snudd på vet. Det är som det finaste vinet man kan smaka på. Det är högsommar, det är solnedgång, det har alltid varit Ridhallsläktaren, det är liksom när livet förhoppningsvis sjuder och bubblar. Motsatsen till evighetens januari. Att inte ha kunnat vara där under två år i rad, efter att snudd på inte ha missat något enda sedan 1985, smärtar. Må det hela vara den sista i det tillstånd den presenterades i år, låt vara att ett antal åskådare ändå fick vara där i denna sista tisdag i juli. Själv satt jag på en balkong i Karlshamn, där jag befinner mig för att ta hand om sjuka föräldrar, och försökte i ännu en av alla sommarens ljumma kvällar ta in så mycket jag kunde.
Och Who’s Who, den kraftfulle och förförande i en och samma kropp, som man fortfarande inte vet om det är fadern Maharajah eller han som visar upp sig (så som han är namngiven), ja om vinnaren i årets upplaga går inte ett ont ord att uttrycka.
Rättvist, välförtjänt, så enastående roligt för Pasi Aikio, all kärlek till Menhammars gunstling, därom råder inte ett endaste tvivel. Få travhästar gör en varmare i bröstet att se på en travbana … än Who’s Who.
Med det sagt. Det vi fick se var det tråkigaste, mest avslagna, Hugo Åbergs i historien. Det är omöjligt att slå bort. Visst minns man den förvisso upphaussade upplagan 2005 inför 15.541 åskådare, där sex (!) av de nio deltagarna galopperade bort sig i den märkligaste inledning på ett storlopp man kanske skådat och som blev till en walk over-antiklimaxföreställning för Gidde Palema, men – då inträffade ju åtminstone DET!
I årets lopp hände ju ingenting. Någon gång. Det var över efter fyra sekunder. Och alla visste om det. Någon annan av de övriga nio deltagarna var liksom aldrig med i tävlingen.
1.10,7 blev till slut segertiden, närmare två sekunder långsammare än vinnaren av Prix Cagnes-sur-Mer, Bengurion Jet, som någon timme tidigare under kvällen drog till med 1.08,8. Den tidigare i Marco Smorgons träning mediokre Maharajah-sonen har nu fem raka segrar i Alessandro Gocciadoros regi – och har seglat upp som Elitloppsfavorit 2022! Hej vad det går, skulle man kunna säga. Och ett imponerande tränarjobb från Gocciadoro, får uttryckas.
Floppen Hugo Åbergs Memorial till trots. Största minuset på Jägersro måste gå till arrangören, som inte ens under festkvällen orkade bemöda sig för publiken. De som allra minst betalat 295 kronor för att komma in på området. Bara för att åter mötas av ett för att ordentligt kunna se hästarna – idrotten och arrangemanget de besöker – skymmande galoppstaket.
Uselt kort och gott. Och ett rent förakt för den publik man säger sig värna.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.