Redén ville inte att dagen skulle ta slut

Jag stod där och tittade på epilogen.

Kuskar som lämnade över hästarna till deras skötare. Kuskar som tog ett par snabba kliv upp mot omklädningsrummet. Några minuter senare; avfärden. Bilar försvinner över stallbacken.
Besvikna tränare lämnar för den här gången. Deppiga kuskar. På väg mot nästa bana. Mot nya lopp. Framgångar och motgångar.

Tomheten infinner sig. Samma sak varje år. När Stochampionatet är avverkat känns det som om sommaren är slut. Ångesten blir påtaglig.

När de stora har åkt i väg dröjer sig den största kvar. Daniel Redén. Tränaren som vann Stochampionatet. Han gestikulerar. Berättar. Förklarar. Hur han för några veckor sedan insåg att han var snett på det. Hur han funderade. Fann en plan. Som höll.
Stoltheten lyser ur ögonen. Kroppsspråket vidimerar detta.
En och en halv timma innan det stora loppet mötte jag Örjan Kihlström. Promenerande över stallbacken. Kortbyxor. T-shirt. Liknade mest en besökare på Sommarland som gått vilse.
– Rör på mig för att hålla ryggen mjuk, säger Örjan.
Visar de blåa tejpbitarna ned mot ryggslutet. Berättar om händelsen i tisdags. När han tvingades bryta ett lopp på Solvalla. Att det inte handlade om de ”vanliga” problemen med ryggen denna gång. I stället akut ryggskott.

Följde loppet från ingången till slutkurvan. Erik Adielsson avancerade i tredjespår med Barbro Kronos. Såg ut som om Erik hade kontroll på hästarna framför honom. Ändå kunde jag känna att Erik anade vad som skulle hända. En viss uppgivenhet. Hur Erik än gjorde visste han att Örjan, som följde i Eriks rygg, hade ett kort kvar att spela ut. Och så blev det.
Honey Mearas avgjorde utan prut. Örjan behövde inte anstränga sig. Inte irritera den onda ryggen. Åter en gång hade Redén&Kihlström vunnit ett stort lopp. En riktigt stor seger.
Vinnarna hyllas. Förlorarna tvingas smyga bakvägen ut. De flesta oerhört besvikna. Några trots fina placeringar.

Barbro Kronos hade i år sprungit in 131.000 kronor inför gårdagens final. Nu körde Erik Adielsson in 1,2 miljoner med henne. Sammanbitet vandrade Erik av banan vid sidan av hästen som gjort ett så fint lopp. Det gick att skönja besvikelsen i hans ansiktsuttryck.
Tävlingsinstinkten. Visst kan det vara skönt att fakturera 60.000 kr i kuskprovision. En liten tröst. Ändå. Det här sådana här lopp alla vill vinna. Oavsett om de har gjort det hur många gånger som helst tidigare.

Uppbrottet. Nästan tomt på stallbacken. Daniel Redén, och hans skötare, vandrar omkring i trädgården bakom kontoret. Honey Mearas tittar misstänksamt mot oss. Fotograferna skall ha sitt. Tålamod krävs. Redén har det tålamodet. Just nu. Han suger på den söta karamellen som heter Stochampionatet.

Stolt. Som sagt. Över sin häst. Sina medarbetare. Men, framför allt, över hur han lyckades få en formlös häst till att hitta den form som behövdes för att vinna på Axevalla. Hans andra raka i detta lopp. Örjans också. Han har nu vunnit Stochampionatet åtta gånger.
När jag lämnar Axevalla står Redén kvar vid stallet. Ständigt pratandes i mobilen. Daniel ville nog inte att den här dagen skall ta slut.

Men sommaren är slut.
Eller hur?