Haugstad – är han så mycket sämre? (och ”Priset på lavendel i Peppinge”)

Annons

Jag fortsätter – och är snart klar – med att läsa min Bodil Malmsten. Och hennes ”Priset på vatten i Finistère”. Ja, sa jag att jag älskar Bodil?
Inte helt oväntat bestod hennes kärlek till mullvadarna däremot inte. Hon älskar dem inte längre. Och herre gud. Det är klart att hon inte gör. Klart att den relationen inte kunde hålla i sig. Det vore liksom inte Bodil – frid över hennes så evinnerligt vackra minne – om de känslorna höll i sig. Nu hatar hon dem nämligen, och även det gör mig varm i hjärtat.

En man i trakterna, i det närliggande Moëlan, som tydligen hade en förmåga att jaga bort dem, helt enkelt schasa iväg fanskapen, är dessutom nu död. Död, utan att han förde sin kunskap om mullvadsbortschasningen vidare. Till någon annan.

Så nu är det googling – och krig – mot mullvadarna som gäller. För Bodil. Kring hur hon ska kunna förinta dem.

Och jag, jag krigar väl som oftast vidare, mot ibland mot nånting jag inte vet vad. Mot de som bara glider med kanske. Snackare, de hala, de verbala som alltid oavsett kapacitet har förmågan att kila sig fast. I något som liknar ett tyst krig. Ett krig som det är svårt att vinna. Som jag vet att jag är en ständig förlorare i. Och – jag tittar in i Eskilstunas toppkväll, Sundbyholms om vi ska vara korrekta och historiska … och det ska vi ju … och det känns liksom löjligt kring en häst som är nio år och gör sin 53:e start, men såg han inte nästan mer förtjusande ut än någonsin, den underbare Heavy Sound? Det var något genomlyckligt över honom den här kvällen. Och Kenneth Haugstad, som var så i ropet för några år sedan, men som – hur man nu ska uttrycka det – halkade av banan på nåt vis, jag blir glad när han lyckas. Så mycket sämre än de andra är han väl ändå inte?


Och så höll jag på att stoppa hjärtat på poddkollega Magnus Stålberg under dagen. När jag vidarebefordrade ett spelbolags odds på hans från podden fullständigt stenklara vinnare i Stochampionatet på söndag – Sayonara. Nio gånger på en som ”inte kan förlora”, det går ju liksom inte att gnälla jättemycket på. Och med skakande händer hade han mycket riktigt 42 sekunder senare lagt sitt spel.
Själv var jag mer intresserad av en möjligen förbisedd Honey Mearas, men det var hon ju sannerligen inte. 4.50 från spår elva – det blir till att avvakta lite, även om jag tror att formen är prickad till på söndag. Och – att hon var bättre än jag först ansåg, i kvalet i fredags. Nu när jag har tittat om.

Kan vi få åtminstone sex gånger innan startbilen fäller ut vingarna på Skaraslätten?


Fyraåringsstestet där på Sundbyholm blev tyvärr inte mycket till lopp. Och vår allas (podden)favorit Selected News, vi måste nog ge oss kring Derby(seger)planer va?


Lila som lavendel, men hur lila är lavendel? I sig? Som Fiorentinas tröjor, som lopp åtta varenda travdag. Symbolen för kungligheter och rikedom, som det sägs vara.

Lavendel. Varje morgon på trappen här i Peppinge, gör den mig överväldigande glad. Lugn och tillfreds. Med humlorna som suger på den. Hela sommarens stora symbol. Kan man känna saknad efter den redan, inför hösten?

Sån är på gott och ont i alla fall jag. Ångesten liksom redan på förhand, inför vad som komma skall.

Kan vi inte bara stoppa tiden, lite lite grann?


Nio gånger på Magnus klaring Sayonara, är han rätt på det?
Slår hon ”min” Honey Mearas?

Eller vem vinner?

Det öppnaste Stochampionatet nånsin, som jag försökte få det till i veckans poddavsnitt, men sannerligen fick ögonblickligt mothugg från Lennart om, och som ställde mig ”rätt” svarslös.

Veckans avsnitt finner ni här!

moc.a1632525500ilet@1632525500nossr1632525500avgni1632525500.kirn1632525500eh1632525500

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me