Värmningen. Provstarten. Rörelsemönstret. Som om hon försöker säga ifrån, åtminstone försiktigt viska; att jag mår inte riktigt väl. Ja, allting är sig likt sedan förra gången.
Enda skillnaden är att Jorma Kontio vid förra tillfället satt i sulkyn. Nu Ulf Ohlsson. Två av våra största. Som kört och kör mest lopp av alla.
Och det enda det egna huvudet säger, signalerna från hjärnan utropar är: vad gör den här hästen på en tävlingsbana?
För andra gången i rad dessutom. När det gäller fjolårets kanske bästa treåriga sto, Hoboken Am. Muscle Hill-avkomman som inledde med fem raka segrar, och efter tung resa sedan slutade tvåa i Oaks, för första gången tävlande barfota runt om.
Så i år. Sen årsdebut. Inte ett ordentligt travsteg när den begav sig på Axevalla i början på juni, under fredagskvällen tillbaka, för kval till Stochampionatet, och ser precis lika tilltufsad ut. Det är med guds försyn hon tar sig iväg, tappandes 20 meter, det är samma lyckliga stjärna som gör att hon ändå efter en stund finns i andra ytter, men alla vet, alla MÅSTE se, att det här inte kommer att gå. Att det inte finns en tillstymmelse till chans att hon ska förpassa sig till mål.
Hur spelarna funderar kan vi lämna därhän.
Men vad tänker tränaren Timo Nurmos?
Vad försiggår i Ulf Ohlssons huvud?
I Jorma Kontios förra gången?
Och i banveterinärens (fast all tankemöda går kanske numera åt att leta märken)?
Hur i hela fridens namn kan Hoboken Am för andra gången i rad tvingas runt en travbana på det här viset?
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.