I sommarhettan läser jag Bodil Malmsten, och blir glad och ledsen på samma gång.
Glad för att det är Bodil Malmsten. För att hon är så bra. Så vansinnigt bra. Just det här är boken om flytten till Finistère, längs Frankrikes västkust. Dit hon kom fram en dag efter att ha brutit upp med Sverige, sålt av allt, packat bilen … och planlöst kört söderut. Utan att veta målet. Och så till sist, så kom hon till Finistère, och bestämde sig för att det var här det skulle bli. Det här är boken om vägen dit, men framförallt om friheten – och hennes trädgård. Ja, så som hon uttrycker det vid ett tillfälle; ’varför var det ingen som sa att det var det här som var meningen med allt’. Hon älskar till och med mullvadarna. Det är vackert.
Och så blir jag ledsen. Ledsen för att hon inte längre finns. Bodil, Bodil. Ingen har nånsin gnällt på ett bättre eller mer inlevelsefullt sätt än Bodil Malmsten, få har varit ärligare än hon, och jag älskade hennes humor. Utöver hennes språk då.
Att skriva är en konst. Och ju mer man läser desto mer kräsen blir man. I alla fall jag. Jag kan ge upp efter fem minuter om språket inte når mig, om den inte föser in mig i den mjuka, lena fåran. I meningar som fångar, som talar till en; är de bara hårda och orytmiska spelar det ingen roll om handlingen och historien sägs vara hur fascinerande som helst. Medan inget mål alls med en text bara bokstäverna ligger rätt och flytet finns, så kan jag vara fast ända till månen och tillbaka.
Bodil Malmsten kan skildra i princip vad som helst. En godtycklig tillvaro i Finistère, meningen med livet, en gastkramande deckargåta eller så blott en förmiddagsfika med för blaskigt kaffe. Och jag blir kvar.
Själv har jag skrivit två böcker vid det här laget. Jag … vad ska man säga … håller på att lära mig. Kanske åtminstone. Jag har inga som helst förhoppningar om att nå Malmsten, varken hennes toppar eller bottennivå, men likväl har det blivit två. En roman, som kom för ett par år sedan, och så den nyliga biografin om Johnny Takter. Båda två har dessutom lovordats av både en och flera, och det räcker ganska långt för mitt inre, även om jag är den där kritiske och orolige med klent självförtroende som sällan tror nåt vidare lysande om mig själv. När det gäller biografin är i alla fall oavsett vilket tredje upplagan på väg från tryckeriet, så håll ut ni som inte hunnit beställa ännu (och dessutom är en ljudbok på gång!).
Den bok som huvudpersonen och mannen som i allra högsta grad varit med och format – ju ännu inte läst …
Mamma Takter däremot. Solveig. Hon har läst såväl sonens biografi som min roman. Och. Det mest fantastiska var nog när Johnny berättade för mig hur bra hon tyckte om … även just den där romanen.
Johnny Takters mamma har läst min roman! Och gillade den!
Mellan pionerna, det dramatiska Atlant-havet och Malmstens raseri mot en manlig bekants rasism, funderar jag på det här med publiken på travbanorna, nu när restriktionerna har lättats. Trots möjligheten (även om det finns lokala avvikelser om jag förstått det rätt) att ta in 3.000 personer just nu, väljer de flesta kommande storloppsarrangörerna nämligen att inte göra det. De föredrar 600 utomhusplatser med fri rörelse framför 3.000 på anvisade platser.
Bara Årjäng (som väl borde vara den krångligaste platsen för just anvisade platser?) hittills, släpper in 3.000.
Jägersro med Åbergs (med stora ytor och en hel galoppbana att tillgå), Axevalla och sitt Stochampionatsmeeting (lägg till att dessutom campingen är stängd) och Åby Stora Pris har alla beslutat sig för att bara ta in 600 personer, trots att möjligheten till det femdubbla alltså finns.
Och kanske, kanske är det här början på någon slags kontinuerlig blogg. Om nu såna dels finns längre, dels – läser folk dem?
Vi får se. Jag har i alla fall funderat på det ett tag, och saknat en.
Blir den av blir den ungefär så planlös och full av frihet som livet i Finistère.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.