Det var som jag uttryckte i podden där i tisdags, i vårt senaste avsnitt, att det faktiskt alltid är lika roligt. Varenda gång känner jag lusten. För ska jag vara helt ärlig, allting inom travsporten ger mig kanske inte alltid samma behag. Det har funnits dagar då jag velat lämna den. Och till och med i perioder – mentalt – har lämnat den. För min del är travet som livet självt, upp och ner. Fast alltid att det samtidigt kommer tillbaka …
Men att producera en podcast varje vecka. I ÄMNET trav. Tillsammans med de två fina människorna Lennart Persson och Magnus Stålberg. Det ger mig alltid en skjuts i både hjärta och hjärna, och får mig på fint humör. För liksom, det där momentet då vi alla tre räknar ner och försöker trycka på varsin rec-knapp ungefär samtidigt, och hoppas att lampor ska se ut att lysa rätt och uppkopplingar ska funka och kaffekoppen stå redo, så är det alltid med lust – och i ett litet mått av adrenalin som pumpar.
Inte minst eftersom vi tacksamt har lärt oss att det faktiskt finns många som väntar på oss. Att vi ska komma ut. Möjligen gör ni det för att vi är något annat i en annars ganska likriktad nisch. Ja, om det så bara skulle vara ett dussintal som tycker att vi är det bästa som finns och längtar till … skulle det räcka långt. Nu är det betydligt, betydligt fler. Som har oss som en slags högtidsstund i veckan. Sittandes en fåtölj med ett glas vin bredvid sig, medan maten lagas eller i bilen på väg hem från jobb.
Det är enastående värmande att höra människors beskrivningar av hur de tar del av oss. För att inte tala om alla reaktioner vi får. Inspel, synpunkter, tips, idéer, information. Ibland skäll, ibland applåder, och oftast i vänlig ton och faktiskt allra mest positivt. Jodå, även Robert Bergh hörde av sig i veckan; efter min egen ”dräpa” om att jag tycker att de aktivas krönikor i bred media är ytterst problematiska. Helt enkelt fel. Robert ”hade hört på håll” att jag tyckte illa om hans åsikter, om till exempel det senaste kring hans synpunkter på bajkar, men som vanligt är det ju bättre att ta del av skrivande och lyssnande på egen hand, att göra sina egna tolkningar – för så var det ju inte. Hans senaste krönika håller jag med om kring varenda stavelse, det är bara det att … möjligen är den för egen vinning? Ja, det har hänt ett antal gånger att jag i sak är helt överens med den aktives synpunkter, likväl är det absurt att de figurerar. Det är två helt olika saker.
För i regel som sagt, så hamnar krönikorna på åsikter som passar exakt i handsken för egenintresse.
Något jag också utvecklade för honom. Om Björn Goop plötsligt blir avstängd en Kriteriehelg, ja då blir det plötsligt en krönika om hur ruskigt dåliga domarna är, om tävlingsdagarna på Åby blir färre, ja då tycker Robert Bergh att det för jädrigt. Breddlopp på Jägersro – Lutfi Kolgjini rasar.
Synnerligen ofta hamnar det på synpunkter i egen sak. Och det är inte bara det som är tokigt. Journalistiska resurser tas ju från de som egentligen borde ha dem: just journalister – som ska GRANSKA just bland annat de som författar och får de där krönikorna betalda och publicerade.
Ja, det är så bakvänt det kan vara. Och har alltså ingenting med vilka åsikter den och den har. Det står alla fritt. Men ett antal svenska topptränare ska inte beredas plats i bred media. Punkt.
Även den typen av synpunkter, den från Bergh, välkomnas. Precis lika mycket som alla andras. Synpunkter, inspiration, ris och ros. Just nu söker vi förresten bilder från besök som ni lyssnare gjort från travbanor världen över. För Trottosports instagramkonto. Jag var först ut i veckan, i en rätt anskrämlig – och i tisdagspodden lätt hånad – bild från Florens, och efter det har Svante Hansson bidragit med ett gäng foton från ett flertal platser. Mejla så fyller vi på med minnen och upplevelser från travsportvärlden!
Och är det något ni saknar i podden? Att till exempel ’ett sådant’ eller ’ett sådant’ segment skulle förgylla och höja nöjsamheten ännu mer? Även om vi är hyfsat envisa i att bestämma vad vi själva tycker är viktiga och lustfyllda, så är vi idel öra.
Mejla även det till ovanstående adress!
Upp och ner travet alltså. För egen del. Jo, det är så. Och jag tror faktiskt inte att jag är ensam.
Det är heller ingenting unikt för mig, detta, men … jag är ju en läktarperson. Och det här fokuset på vad som försiggår i en tevestudio, att det är det som är det viktigaste, som sätter sig så starkt under en tävlingsdag, som är det som kommer i fokus och blir grejen … ja jag är rätt less på det (och nyttjar därav banornas kanaler friskt).
Jag vill till en förbannad läktare nu. På fotboll.
Och på trav.
Sommarkvällarna på Jägers, om jag får be så snällt en smula?
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.