Angående Goop-petningen: ”men vad skön du é Jerry”?

Jo visst, det finns så kallade knäppskallar överallt.

Möjligen är Face Time Bourbons huvudägare Antonio Somma en sådan. Jag har ingen aning. Absolut ingen aning. Han är napolitanare. Går troligen rätt mycket på humör. Instinkt. Kanske är han galen. Jag vet som sagt inte.

Och absolut, det är kanske bland det magstarkaste man upplevt, såklart. I travet i alla fall. Att Björn Goop efter den senaste förlusten med Sommas undantagshäst petas, bara så där. Trots alla tidigare framgångar, triumfer, pokaler. Det hjälps inte. Ciao Goop. Liksom.

Det jag däremot känner i sammanhanget är … att någonting är bakvänt här. I travsportens rangordning. Man känner det i efterdyningarna av beslutet.

  1. En tränare kan välja vilken kusk den vill. Peta någon när som helst. Inga större konstigheter.
  2. En kusk kan svänga hit och dit. Välja den häst som man tror i just detta det specifika loppet är den bästa vinstchansen. För att vinna mer. Segrar. Pengar. Visst finns det – givetvis – en del som är trogna sin största ”kund”, men inte sällan är det, och kanske med all rätt, den egna vinningen som gäller.
  3. Men skulle ägaren komma med synpunkter. Om han nu faktiskt vill byta tränare. Eller … till och med peta sin tidigare utvalda kusk, ja då blir det inte sällan plötsligt ett rabalder. Känns det inte så?
    Att hen, ägaren, står lägst i graderna i sammanhanget. Och detta till trots: att det är just hen som betalar kalaset.

Är det verkligen vettigt? Att det är så. Att ägarna ska rankas lägst bland dessa tre?

Som en av våra största travtränare sa en gång: ”Hästägaren ska inte vara napp åt dig. Du ska vara napp åt hästägaren”.

I fotboll, som jag följer starkt, smäller det mest hela tiden. Mitt ”eget lag” AS Romas tränare Paolo Fonseca har varit ifrågasatt sedan typ dag ett. Trots att han just nu leder laget till en för tillfället tredjeplats i ligan och går starkt i Europaspelet, så är varje helg en strid mot strupen. ”Sista chansen”. Snudd på jämt. Vi har sett tränare som trots stora triumfer flyttas på en eftermiddag. Men i travet ska allt vara skyddat? Där ska ägarna minsann knipa käft – och fortsätta betala?

Det ska vara kul med travsport”, utbrast Halmstadtränaren Jerry Riordan i en – hur kom han in i sammanhanget? – teveintervju i veckan, och dömde ut Antonio Somma efter noter. Lindrigt sagt. Angående att man som tränare inte ska ha med krångliga ägare att göra. Och jo, någon oneliner från Jerry var absolut rolig, men annars … det här kompakta ”kung Jerry”, ”skön du är gubben”, ”väl talat, så jävla rätt”, jag vet inte … det är något med dessa hurrarop som känns både märkliga och motbjudande.
Det finns liksom rätt mycket i travsporten som skulle vara roligare om inte DET och DET fanns. Inte har vi hört Riordan tycka att ”fan, travsport ska vara kul”, apropå att en häst som kommer trea i det lopp som Jerry själv – som han uttryckte det i teveintervjun – tre veckor senare inte skulle ha firat färdigt ifall han vann, egentligen är dopingavstängd. Och är rätt tyst kring andra anmärkningsvärda saker som händer längs vägen. I denna sport.

Men när en ägare tycker till. Möjligen knäpp. Möjligen snett på det.

Då är plötsligt ”det ska vara kul med trav” i totalt centrum.

Jag kan inte hjälpa det.

Jag tycker mycket i det här känns bakvänt.

Även om Antonio Somma skulle visa sig vara totalt galen.

Henrik Ingvarsson

Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.
follow me