Är det verkligen så illa, Bergh?

Det är vemodets tid. Det är som aldrig förr vemodets tid. I samhället. I Sverige. I världen.
Folk går på knäna. På så många vis. Försöker hålla sig över vattenytan, försöker hålla ut, försöker få ihop till sitt. Tvättar händerna och gnetar på med avstånd och allt det där. Och gör allt för att tråckla sig över … ytan.

Novembermörkret slår knut på oss som aldrig förr. Det har på något vis aldrig känts kallare. Månadens vindar aldrig känts hårdare. Bistrare. Vi får inte träffa våra bästa vänner. Inte den gamle modern. Eller fadern. Inte resa. Inte träffa. Knappt inte … jobba. Förutom vården, som är de som allra mest försöker klamra sig över det där vattenskiktet.

Vi kan inte göra d-e-t. Och inte det. Och inte träffa den. Och kan inte utföra just det jobbet, för ingen eftersträvar just det. Just det jobbet. Just mitt jobb. För att den som eftersträvar det å sin sida inte har någon som kan vara den som gör att just den kan eftersträva det.
Och så går det runt. Och alla tittar efter om just jag kan få just det stödet, just det ekonomiska stödet. För annars klarar jag mig fan inte. Annars vet jag i helvete i hela mitt fanskap inte vad jag ska göra.

Bland de relativt få som klarat sig helskinnande, helt utan restriktioner och inskränkningar är … travsporten. Allt har faktiskt i stort sett varit som vanligt.
Inte en enda tävlingsdag har ställts in. Inte en enda krona mindre har betalats ut. Till de aktiva. Tvärtom visar ATG:s siffror från pandemiåret på plus.

Ändå är det som om, som Lennart Persson var inne på, som om stämningen aldrig varit sämre. Allt är mest fel hela tiden. Det är stökigt. Det är irriterat. Det är på många håll kletigt.

Och allra mest fel är det för Robert Bergh. Han klagar på allt. Just nu. Detta till trots att han för inte alltför länge sedan var så trött på allt gnäll att han tyckte att de som gjorde just detta, klagade alltså, borde bestraffas.

I lördags gick måldomaren Mats Nilsson till sin position i Jägersros startpersonal (bilden) – numera huvudstarter – för typ miljonte gången.
I över 40 år har han stått där. I Malmös emellanåt skoningslösa vindar. I Hugo Åbergs-solar. I vågräta regn och klara vårkvällar.
I 40 år har det ”slagits” (som han uttryckte det i lördags) ”klart” medan han har varit med. Slagits ja = när flaggan sänks och knappen trycks in och innebär att kommandoorden är igång.

Klart. Ett. Två. Kör.

I ungefär en miljard starter i travlopp har han väl varit med om och dömt kring dessa, på Jägersro under de här åren.

Men enligt Robert Bergh är Mats Nilsson totalt kass. Detta till trots att alla utom just Bergh – som istället var i färd med vifta åt domarna – var på rätt plats i rätt tid i den start Robert så rasande kritiserade i lördags (V75-2). Och som Mats Nilsson – och hans stab – friade.
Och så även gällande den huvudansvarige Jonny Staf, Svensk Travsports domarbas. Enligt Bergh har han har haft ett år på sig nu. Att få ordning på domarna. Oklart med vad Staf har misslyckats med, utöver då de två senaste veckornas skrik om skandaldomslut.
Men bort ska han. Han har inte ordning på nånting. Han borde avgå.

Och Daniel Redén ska ta bladen från munnen, trots att en utredning pågår. Och ingen i Svensk Travsport bryr sig. Tacka vet jag USA. Där finns det engagemang. I just det där nervsnittandets, lasix- och de liberala medicinreglernas land. Där finns det engagemang runt hästhållning. Se och lär, ST!

Och Bergh själv har som vanligt aldrig gjort något endaste fel själv. Har aldrig bidragit till något negativt inom sporten.
Alla andra är sämst. Borde avgå. Ta blad från mun.

I denna i travsportens privilegierade tid. Och samtidigt för de flesta i världen i övrigt … vemodets.