Aktivas egna agendor – hur kan de få fortgå?

Jag har uttryckt det många gånger. Vid så många tillfällen. Och just nu ställs det på sin allra yttersta spets.
Det här med att jag alltid haft svårt med aktiva i travsportens betalda krönikorplatser i media.

För att tala om det hela i milda ordalag.

För att vara helt ärlig: jag har extremt synnerligen svårt för dem.

De är ungefär som de där hårda killarna på skolgården, de som aldrig kunde erkänna ett fel. Aldrig mäktade med att se sig själva djupt i spegeln. De var kungarna. Helt utan reflektion. Helt utan självdistans. Fast med osäkerhet innerst inne, såklart.

Fenomenet med dessa spalter är för det första att det är någonting som ytterst begränsat förekommer i andra sporter.
I fenomenet att som aktiv i sin sport också vara den som medialt driver agendan. Det förekommer knappt någon annanstans.
På grund av att … det är så fel som det kan bli.

Det är som Donald Trumps fyra år vid makten. Så fel är det.

Framförallt blir det fel för att just dessa aktiva, i redan privilegierade roller, undantagslöst utgår från sig själva. Utgår från sig själva i den agenda de just vid tillfället driver. Vi ser det varje vecka. Melander, Goop, Kolgjini på sin tid, Stig H vid densamma, Nurmos, Bergh. Med flera.

Och det är åsikter kring barfotafrågan, hästarna föddes utan skor, jänkarvagnar, tävlingsdagarnas struktur, JUST MIN BANA TAPPAR FEM DAGAR NÄSTA ÅR – SÅ KAN VI INTE HA DET … med mera med mera.
Allting är alltid i eget intresse. Det som för tillfället gynnar dem mest.

De skriver (inte de själva, men de som spökskriver dem) alltid i egen sak. Alltid, i princip utan undantag.
För inte så särskilt länge sedan ansåg till exempel Sveriges superstar Björn Goop att det – i den för övrigt allmänt trötta frågan – var dags att införa proffsdomare i den svenska travsporten. Nu var det allt hög tid. Nu var det berömda måttet rågat. Just precis nu.
I vilket läge det var? Jamen, det slumpade sig som så att det precis exakt i den vevan var Björn Goop som ansåg sig förfördelad kring ett domslut. Ett domslut som innebar att just han inte skulle kunna köra under den stora Kriteriedagen på Solvalla i slutet av september.
Sicken tillfällighet va. En sällan skådad slump.

Man kunde ju till exempel initialt tro att det i Björn Goops fall handlade om någon orättvist behandlad lärling. I något annat stall till och med. Eller någon annan konkurrent. En kollega hundra mil bort som tyckt sig blivit förfördelad.
Men nej – det var ju han själv. Så otroligt alltså. Vilket sammanträffande.

Det är som sagt alltid egenintresse.

Alltid.

Det är genant i största allmänhet. Att det hela får pågå. Att det accepteras.
Att det är de aktiva och inte journalisterna som driver frågor. Neutral agenda. För sporten. Inom en journalistisk värdering.

Och så just denna vecka. Något alldeles i synnerhet.

Jo, för i fredags stod nämligen Åbytränaren Robert Bergh för kanske det mest häpnadsväckande alster jag stött på i genren. I en krönika där han går till gränslös attack mot sin tränarkollega Daniel Redén, runt den berömda Propulsion-frågan.
Han anser där i tydliga ordalag att all skuld ligger på Redén. Han har fullt ansvar. För allt (och att uppsåtligt ha brustit, så som Bergh anser, ja vi pratar väl i så fall tvåsiffrigt årtals avstängning?).
Han tycker vidare att samme Redén ska tala ut. Lägga korten på bordet. Ta blad från munnar och allt vad det är (blad som ju för övrigt Daniel Redén tog bara någon vecka efter att historien uppdagades).

Trots att en halvårs lång utredning knappt nått sitt mål. En utredning som dragit ut på tiden helt utan att samme Redén kunnat påverka dess faktum. En utredning Redén och hans advokat knappt ens ännu fått se.
Bergh får givetvis tycka vad han vill. Naturligtvis. Han kan ha en egen blogg. Om journalister ställer honom frågor – ta så att säga bladet från munnen så det sjunger om det…
Men ska han – likt som sagt flera andra – få driva sin egen agenda på betald krönikeplats i en av landets största tidningar? Självklart inte. Det är absurt.
Orden från Bergh andas agg. Minst sagt. Hur mycket han och hans spökskrivare än möjligen försöker dölja det, så går det inte. Det är faktiskt så osmakligt att jag ända sedan jag läste det i fredags varit lätt illamående.

Vilka i den svenska travsporten kände vid tiden för det inträffade ens till termen ”nervsnittning”. Vilka i Sverige hade koll? Hade Robert Bergh det? Vilken var hans kunskap och reflektion kring det hela år 2015?

Och har han idag vetskap om hur utbrett det hela är i USA? Hur stort, väldigt stort, mörkertalet är? I vilken (liten)omfattning nervsnittning registreras?

Med vilken rätt och bakgrundskunskap kring alla omständigheter i sin helhet i detta fall ställer han de ultimatum och utsöndrar den fientlighet som han gör i fredagens Expressen? På ”bästa sändningstid” i ett stort travsportskyltfönster.
Dagen efter, under lördagen, ”krävdes” dessutom Daniel Redén på svar om den. Hade jag varit honom hade jag vägrat. Varför i hela friden ska han ställas till svars av Robert Bergh?

Kunde det rent av lika gärna ha varit Robert Bergh som hade drabbats?

Jag vill påstå det. Det kunde lika gärna varit han. Det kan snart bli någon annan som har drabbats.
Då undrar jag vilken åsikten är från just den personen. Då undrar jag om tonen möjligen ändras.

För då ligger det ju plötsligt i ens eget intresse.

Och då vet vi hur det kommer att låta.