Att höra, att se, att ta del av Johan Lindberg som intervjuare på Solvalla den senaste onsdagen, under en av banans fåtal egna tävlingsdagar under ett år, är och blir i all sin oskyldighet på samma gång en ytterligt tydlig symbol i den svenska travsporten.
Det är – milt uttryckt – tveksamt om någon annan människa i den ens reflekterar över just den saken, eller för den delen förstår vad jag här och nu menar; så jag får väl återkomma och förtydliga. För för mig blir det i alla fall inte mer påtagligt. Det är varvet runt till månen och tillbaka. I det att alla känner alla och har tjänster och gentjänster att ge varandra. Inte ifrågasätter. Sitter nöjd i sina betalda båtar. På ett sätt så att man säkrar sina ryggar.
Jag är också osäker över hur mycket folk ens bryr sig kring det här med alla miljoner som Svensk Travsport (ST) i onödan har lagt på en ny lösning för sitt (data)sportsystem, som jag har avslöjat. Orkar bry sig. Ämnet är för det första sällsynt osexigt. Har man för det andra dessutom inte satt sig in i saken, vilket naturligtvis ingen (särskilt inte journalister) orkar göra, så blir ju datatermer och omständigheter runt dessa komplexa saker lika lätt bortdribblande som om Francesco Totti eller Leo Messi tar sig in bland sjuåringar som är på sin första träning i livet. Man måste veta vad man ska fråga. Helt enkelt. Och det vet ingen. Alternativt vill ingen. Hundra miljoner och ingen (inte ens aktiva som alltid ropar efter högre prispengar) tycks reagera nämnvärt.
Varför gör du det inte själv? Frågar mig människor nu. Du som säger dig veta! Men gör det själv då!
För att samma människor helt enkelt inte verkar fatta. Hur allt det här funkar. Och har gjort. Hur journalistiken i travet funkar. Jag har sedan sedan åtminstone sju år inte tjänat en krona på det jag gör i travsporten.
Är man en katt bland hermelinerna, en som inte allierat sig med etablissemanget, en som är villig att åtminstone lyfta på några obekväma stenar, så är det på det här sättet. Det är så här mekanismerna ter sig.
Det som man blir hyllad för i den normala journalistiska världen, det som man blir prisad för och får applåder för i andra genrer, och i synnerhet kan leva på ekonomiskt; i travsportvärlden innebär samma gärningar att man måste packa ihop.
Så DET är svaret på frågan ”varför gör du det inte själv?”. För – att jag inte orkar mer. Inte orkar att försöka göra travsporten någon tjänst mer, utan ersättning. Det finns liksom gränser även för mig. Om någon är villig att ta in en journalist som också är en anständig stilist lyssnar jag. Men … till dess är det över.
Det jag ändå kan säga om ”det senaste fallet” är dels; att jag är fullständigt trygg i mina uppgifter om alla de massvis förlorade miljonerna. Att ST:s vd Maria Croon som för det allra mesta slirar på sanningen.
Dels, att det i kommande vecka kommer att hållas ett stormöte tillsammans med nämnda Croon, där jag både hoppas och räknar med att de rätta frågorna kommer att ställas. Utvecklingen efter det blir onekligen intressant att följa.
Och Johan Lindberg, ja. Han som i högsta grad under sin tid som generalsekreterare för ST varit medskyldig till att fullkomligt ha sänkt Solvalla som publik travsportarena. Samma Lindberg fakturerar 2023 den svenska travsporten som segerintervjuare/konferencier på samma bana, på en av de årligen ytterligt få egna tävlingsdagarna för banan.
Vänskapsbanden, ängsligheten, det korrupta i den svenska travsporten kan faktiskt alldeles omöjligt bli tydligare.
Henrik Ingvarsson
henrik.ingvarsson@telia.com
Foto: Skärmdump Expressen.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.