Idag fredagen den 14 januari 2022 fördes han så till den sista vilan. Bo William Takter. I Hyllie Park-kyrkan i Malmö. I den stad som varit hans sedan slutet av 1970-talet; för östgöten som blev skåning där och då, i den stad där han hade en av de märkvärdigaste travtränarkarriärer landet skådat. En kort sådan, men mer intensiv, framgångsrik, omvälvande, spektakulär och elegantare än de flestas.
Just det, elegansen. Ja, varför blev man liksom ens förvånad när det via barnbarnet Nancy under fredagseftermiddagen dök upp en kort filmsnutt på när Bo William tar sig runt Jägersros travbana en sista gång. Den plats där han för drygt 38 år sedan en höstig septembersöndag pekade upp mot himlen och uttryckte att nån där uppe måste ha ett gillande för honom. Efter Derbysegern med Micko Fripé. Den plats där förvandlingar varit fler än vi kan minnas och svepningarna på sista bortre lika många. Elegant, proper, ja snygg om han så antingen hade sin svartvita dress eller Armani-kostymen på sig. Och alltid att han tackade publiken efter segrarna, alla dessa vinster, han tog. Han missade aldrig ens att vinka upp till den väldiga Ridhallsläktaren i början av upploppet.
”Det kändes som en fin film, med jag och Jimmy där framme och pappa där bak”, berättade sonen Johnny för mig under kvällen, apropå färden runt med begravningsbilen där på tusenmetersbanan på Jägers. Platsen dit de alla tre (och resten av familjen) som sagt kom 1979. Kom, sågs, stormade fram – och segrade.
”Don’t worry, my dad and Johnny didn’t go slow”, som Nancy skrev i sitt twitterinlägg.
Vi tror dig Nancy.
Ett sista speedryck. En sista svepning. En sista vink till Jägersro.
I bland det finaste och rörande som setts på svensk travmark.
Och så typiskt Bo William.
Spektakulärt och elegant.
In i det sista.
Henrik Ingvarsson
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.