Det var svensk cupfinal i fotboll i går. Att just mitt hjärtas lag vann sin andra titel på över 100 år och jag fick segerskåla i försommarkvällen istället för att som oftast genom åren kräla i motgång kan vi lämna därhän; däremot vill jag skildra och beröra något som hände på presskonferensen efteråt.
Häckens Andreas Alm, som till en början frågade om han ens behövde närvara (vad fanns att fråga liksom?) och som nyss lett sin sista match för Hisingenklubben, gjorde någonting på denna som tog tag i mig. För … kring Hammarbys dito Stefan Billborn har det gungat i veckan; efter senaste förlusten i Allsvenskan hävdade Aftonbladet via starka källor att hans dagar i klubben var räknade, någonting ledningen sedan dementerade. Och nu satt han där som mästare, bara några dagar senare.
Någonting som fick Alm att med eftertryck tillägna segern sin tränarkollega. Och hyllade honom som såväl en vass tränare som fin person. Dessutom stod han lite senare upp för honom kring det märkliga spel som omringat Stefan Billborn under veckan.
Någon timme efter denna cupfinal vann så alltså Daniel Redén Solvallas Internationella Elitlopp. Igen, om man får säga så; för alla vet turerna, alla vet att hans Propulsion var först i mål ifjol, alla vet vad som sedan framkom. Dock vet ytterligt få mer än så, men det kan vi återkomma till.
Det är såklart ingenting annat än fullkomligt enastående. En närmast unik prestation i hela den svenska travhistorien. Kanske den allra, allra främsta rent av. Det ska liksom inte kunna inträffa, att samma tränare, samma kusk, samma SKÖTARE, samma stall, som råkade ut för det man gjorde för snart exakt ett år sedan, återupprepar bedriften. Nu med en annan häst. Nu med en travare som varit på den egna gården från första stund, ingen annan har haft med den att göra, det finns inte ett exportcertifikat eller inpetad … gud vet när … ”nerved-notering” så långt några ögon nånsin kan nå.
För andra året i rad fick de vända upp, vandra mot vinnarcirkeln, medan solen lyste och Bällstaån glittrade och den åtta personer starka publiken tog emot. Och bara Daniel Redén, just bara Daniel Redén, vet vad som for igenom kroppen hans, innerst inne. Alltså jag menar verkligen innerst inne; ja för gud vet om någon människa på denna jord ens är kapabel att sortera allting i ett sådant läge.
Han kunde verkligen gjort det där som blir alltmer populärt i sportens värld. Ni vet när man har haft människor emot sig, folk som ifrågasatt och tunga rubriker skrikande över sig. Han kunde lyft någon av sina händer, vikt fram pekfingret framför munnen – och hyschat en hel travsportvärld. Och man hade förstått honom. Man hade faktiskt det.
Men det gjorde han inte, han gjorde det som han mest av allt brukar, fortsatte att låta sina hästar och resultaten och sin yrkeskunskap tala. Fast han borde åtminstone varit sugen, bara lite, att sträcka upp det där fingret …
Och så går tankarna åter till fotbollens Andreas Alm. Hans beteende, hans sätt att stå upp för en kollega. För hur har det sett ut runt Daniel Redén det senaste året? Visst, det har funnits någon som backat, i bakgrunden, men i stort har det varit inte bara tyst, utan dessutom hugg i ryggen. Jag har hört talas om stora namn som vänt bort huvudet så fort de sett Redén på en stallbacke. Robert Bergh har öppet kritiserat i skrift, jag kan inte komma på någon som på något sätt haft minsta vilja att sätta sig in den så ytterligt komplicerade ”nerved”-frågan. Det har inte spelat någon roll. Det är en skandal oavsett.
Så har den också benämnts i media. Som den största skandalen nånsin. Även i journalistskrået snudd på undantagslöst utan att försöka hitta förklaringar, kunskap eller lösning (Claes Freidenvall på Sulkysport undantagen) ja jag kan faktiskt med garanti säga att just jag är den person som lagt mest tid på att reda ut begreppen, och ändå har det väldigt mycket känts … att jag med mina resurser inte kommer att nå ända fram.
Och kanske i allt det här är därmed den artikel där Timo Nurmos uttalar sig för frilansskribenten Michael Carlsson i Aftonbladet i förra veckan så enastående symbolisk för Propulsion-affären. Och nog det enskilda ögonblick som äcklat mig mest. Detta dels på grund av Nurmos uttalande där han säger:
”När man köper hästar från USA är det viktigt att kolla upp allt. Vi tog alla möjliga prover och dopingstester och röntgade och kollade så att hästen inte var nervsnittad”.
Dels skribent Carlssons obefintliga journalistiska ådra. Här sitter han på världens grej. Hela det senaste årets lösning på ”skandalen”. Här finns faktiskt en person på andra sidan som har full pejl på det här med ”nervsnittning”, hur man kollar upp, hur man kontrollerar, hur man går till väga, vart man kan finna sådana uppgifter. Jag tror fasen till och med ST skulle vara intresserad av att höra. Men nej …
Och Nurmos ja. Han sitter alltså på den här kollen, kunskapen, i början av 2019. Drygt ett år före begreppet ens ska börja existera i den svenska travsporten. För om vi alla tittar varandra i spegeln, åtminstone när ingen annan blickar åt vårt håll … vem närde minsta tanke på detta före tisdagen efter Elitloppet 2020? Men Nurmos, han hade minsann kollat allt. Året innan.
Ja, så nog kunde han hyschat. Åt Nurmos, Bergh, ST och allt vad de heter och är. Så kunde det stå fullkomligt härliga till.
Men det gjorde han som sagt inte. Daniel Redén gjorde istället ”bara” som vanligt.
Fortsatte att visa att han är Sveriges bäste travtränare.
Växte upp i den kritvita travfläcken Blekinge, men lyckades via en halvkringlig väg på något vis ändå ”trilla dit” i tidiga tonår.